Mitt livslånga triumfkort

Häromdagen fick Miras kära pappa genomlida något som de flesta människor gärna slipper (masochister undantagna).

Det handlar inte om en tripp till IKEA en löningslördag, ej heller en eftermiddag i julhandeln med barnvagn , modell bandvagn. Nej, det handlar om att få en slang inklusive kamera uppkörd i urinröret.

En cystoskopi är ju inget man sätter upp på sin bucket list, så att säga. Medlidsamt lyssnade jag på den tämligen målande beskrivning jag fick mellan middagstuggorna och tyckte helt klart synd om min vapendragare.

Men. Men . Nästan i samma sekund som den smärtfyllda historien drog igång, genererades en tanke i min hjärnbark. Berättelsen om den traumatiska förmiddagen fortgick och jag ojade mig och grimaserade empatiskt. Men .

Trots en dramatisk avslutning om att kissa rakblad eller syra så stod det klart:

Det. Är. Ingenting. Mot. Att. Föda. Barn. Punkt.

Fast det sa jag inte, inte högt iallafall. Hade varit lite väl känslokallt när hela den manliga stoltheten stod på spel. Man får ju vara lite sparsam med sitt livslånga triumfkort som klår vilken gastro-/endo-/rekto-/cysto-/laparoskopi som helst.