Mitt livs investering! | Therese Krupa

Nej, det är inte fråga om vare sig HM-aktier eller min heltäckande concealer, jag syftar på mitt senaste Blocketfynd - Miras gåstol! Ett färgglatt schabrak som underhåller lillgalningen tillräckligt länge för att jag ska kunna tillgodose ett par grundläggande behov. Mannen jag köpte gåstolen av muttrade att frugan satt ut den för billigt, men jag gav honom en blick som sa att girighet är en dödssynd, sen räckte jag fram sex skrynkliga tjugor och pep belåtet iväg.

Nu när Mira har fått kläm på det går det i rasande fart, hon far som en iller över hela lägenheten. I början var hon ute och cyklade lite och körde någon slags känguruhopp, hon sköt iväg med båda fossingarna samtidigt, men nu stegar hon fram som om hon inte har gjort något annat. Och det bästa av allt är att hon verkar kungligt road av det! Men visst, det mesta lär ju kännas lattjo om man legat och sprattlat på rygg/mage i sju månader. Och det blir ju inte mindre roligt av att instrumentpanelen (klart det finns en instrumentpanel) spelar upp all världens (o)ljud så fort man pillar på en knapp eller spak.

Men det är här vi kommer in på baksidan av mitt inköp, det finns ju inget gott som inte har något ont med sig, som man brukar säga. Till en början tyckte jag att det var lite småmysigt med en extrasvängig version av When the saints so marching in men nu är jag av en annan uppfattning. Jag avskyr låten lika mycket som jag hatar Burnin' och Se på mig och det vill inte säga lite. Gåstolen har även inneburit skärpta säkerhetsåtgärder på ytterligare en nivå då Mira rycker i och flaxar ner allt hon kommer åt. Jag har därför plockat bort 90 % av alla våra saker och placerat ut dem lite godtyckligt där det finns plats. Dessutom har den där stolen rullar över mina tår en gång för mycket.

Nåväl, Mira är genomglad och det kompenserar faktiskt för såväl blånaglar som oljudsmedleyn.