May the force be with me

Alldeles, alldeles snart är det dags för familjen Krupa-Syllner att premiärbesöka ett lekland.

I mitt än så länge stilla sinne ser jag framför mig en gigantisk gympasal där man langat in rutschkanor, klätterställningar, cyklar och typ bollar en masse. Och så en biljon sockerstinna ungar med gälla röster som trampar en på tårna var man än går on top of that.

Jag känner ca 50% lust och 50% horror inför denna nya typ av aktivitet. Men, samtidigt tror jag omständigheterna är gynnsamma inför ett premiärbesök - vansinnesvarmt ute (=skönt att vara inne) plus att det sannolikt är mindre folk än en lördag i oktober, typ.

Sen har jag ytterligare något i kikaren och det är att reka stället inför framtida kalas. Det är nämligen ett litet miniångestmoment, ska ni veta. Men mer om det sen.

Så, jag packar öronproppar, valium, tand- och knäskydd (för vi vuxna får väl delta i leken, eller?) och senaste Damernas värld som damp ner i brevlådan igår. (*HAHA AHAHHAHAHA HAHAHAHAHAHA* mitt cyniska jag hånskrattar åt mitt naiva jag som alltså visualiserar en liten lugn stund med en tidning och en kopp kaffe).

Wish me luck.