Läsarfråga: pepp efterlyses!

"Jag skriver detta för att det kan finnas någon mer därute som känner som jag. Personligen känner jag mig ensam i mina tankar, känslor och funderingar.

För 2 månader sedan drabbades jag av förlossningsskador under födseln av vårt andra barn. Jag fick en grad 2 bristning och en grad 3 total ruptur efter en jobbig vaginal förlossning som jag hade önskat fått sluta i akutsnitt.

Vårt första barn som nu är 3 år kom ut via ett akutsnitt efter en mycket långdragen och jobbig förlossning. Jag tar hellre två snitt än detta helvete. Det beräknas ta upp mot ett år innan jag känner mig normal igen och kan uppnå en något normal funktion. Det psykiska måendet tror jag däremot kommer ta längre tid. Besvikelsen, skammen, tröttheten och rädslan.

Mitt äldsta barn fick tillåtelse att vara på förskolan heltid under tiden jag läker ihop. Nu känner jag mig ledsen och skamfylld för att 3-åringen är på förskolan heltid och inte bara de allmänna 15 timmarna.

Vid detta laget kan jag i alla fall gå i någorlunda normal hastighet. Jag kan sitta normalt på en stol, dock inte på golvet. Jag kan inte hoppa, dansa, springa, vicka på rumpan, ta långa kliv eller bära något tyngre än bebisen.

Jag borde kunna ha 3-åringen hemma på dagarna egentligen. Men jag orkar inte. Jag orkar inte psykiskt. Jag skäms över mitt psykiska mående. Jag vill inte att någon ska veta hur jag ledsen jag är och hur trött jag känner mig. Jag vill bara att det här året ska gå, att det ska vara över.

All min energi går åt till det nya lilla knytet, allt annat tvingar jag mig själv att göra. Jag tvinar mig att stiga upp ur sängen, att duscha, att städa, att laga mat.

Jag älskar båda mina barn gränslöst, men energin räcker inte till för ett storasyskon i trotsålder. Jag orkar inte sitta på golvet och leka, bygga med klossar, lägga pussel, förhandla, tjata, roa och oroa mig.

Jag vill räcka till som mamma hela livet, jag vill inte gå in i väggen. Jag vill få vara lite egoistisk bara för den här gången. Jag vill ge mig själv tid att läka både psykiskt och fysiskt.

Men hela samhället skriker åt mig att det inte är okej. Klart det äldre syskonet ska få vara hemma och njuta av sin mamma och sitt nya syskon.

Min partner påtalar då och då hur ledsen 3-åringen ser ut att bli om jag somnar på soffan när hen vill leka med bilar tillsammans med mig. Jag blir besviken på mig själv, jag vill inte behöva bli besviken på mig själv. Jag vill att min partner är 100% förälder till det äldre syskonet nu.

Jag vill att den som kan se sig själv i spegeln och veta vem som tittar tillbaka är den bästa föräldern nu. Jag tittar på spegelbilden som är mittemot mig, jag vet inte vem det är. Det är någon annan som inte heter som jag, ser ut som jag eller rör sig som jag. Jag mår så dåligt över att känna så här, jag mår dåligt över att hellre ha 3-åringen på förskolan där hen får leka med sina kompisar.

Jag känner hur samhället säger åt mig att även om mamman inte känner igen sig själv så mår barnet ändå bättre av att leka med mamma än sina kompisar. Fast jag tycker inte det.

Snart måste jag låta hen gå på 15 timmars istället och jag är rädd, kunde en bli sjukskriven för förlossningsskada så hade jag sett till att bli det. Jag är orolig för hur jag kommer klara av det psykiskt. Jag har aldrig behövt oroa mig över mitt psyke förut, det är första gången jag genuint är rädd att falla."