Vi brukar småprata på vägen hem från förskolan, Malte och jag. Eller jag pratar och frågar och han svarar korthugget men tydligt om dagens lunch eller sina enkronor som han börjat samla på, den lille krösussorken. Idag lät vår promenad som scener ur ett äktenskap: – Har du cyklat på gården idag? (Tystnad.) – Minns du vilken färg Max hade på tröjan? (Tystnad.) – Vill du hjälpa mig laga lasagne ikväll? (Tystnad. Jag stannar vagnen, sätter mig på huk bredvid och är NÄRVARANDE.) – Vi kan titta på Flygplan när vi kommer hem, gubben. Malte: (sätter händerna för öronen) – Tyst! Jag vill inte prata. Förstår du? Nu åker vi. Japp. Inga subtila metabudskap där inte. Haha!