De här två alltså... | Therese Krupa

Jag säger bara: hatten av för veteranpoolen!

I kolikpaniken har de ryckt ut och hjälpt oss en hel del, mina päron. Ibland bara som jourhavande medmänniskor i telefon och ibland som rena nannyakuten när jag gått och stått med en hysterisk Harry i famnen i flera dagar, samtidigt som hans storebror förklarat krig mot ja, allt, och själva livet havererat för ett tag.

De vet vad vi går igenom. Jag bjöd nämligen dem på 3-månaderskolik när jag var färsking. What goes around comes around alltså.

En fullkomligt urspårad tapet, en barometer (wtf), min mamma, jag, en träningsoverall i banlon och en lurvig matta som övergår i en lurvig hund – ett stilsäkert 1977.

Min pappa utan skägg, inte konstigt att jag stirrar misstänksamt på karln. Singötröjan hängde med in på 90-talet och kökssoffan finns kvar än.

När jag föddes var min mamma en hårsmån från döden när inte livmodern ville dra ihop sig efteråt. Hon förlorade stora mängder blod men klarade sig tack vare bra läkarvård och en stor dos jävlar anamma.

1977 var det fortfarande sällsynt att farsorna tog ut sina pappadagar. ( Reklamkampanjen med Hoa-Hoa kom 1978.) Men det gjorde min farsa. När min mamma började jobba igen klev han in och tog över och var nog en udda syn i väntrummet på BVC.

Jag har alltså väldigt mycket att tacka de här två filurerna för.