Bråttombeteenden och ny mental bild

Från att ha varit gravt skeptisk till gruppterapi och stressrehab kan jag redan nu efter tillfälle två känna att detta kan bli otroligt givande. Det är absolut krävande, prövande, stundtals omvälvande men också liksom...kul? Okej kul kanske inte är 100% rätt ordval men..stimulerande? spännande?

Idag pratade vi om energibalans och det kanske är min sämsta gren pga känner överlag av noll. Men, tittar jag tillbaka på året som har gått så var det förra rekord-vab-våren som började tära på krafterna märkbart och jag kände en smygande känsla av håglöshet och skörhet. Minns att jag kände att "nu får det inte hända något dramatiskt, nu måste jag få en chans att komma tillbaka". Klipp till att pappa bara veckor senare fick sin cancerdiagnos och jag kände liksom fysiskt hur någon ryckte undan mitt sista? näst sista? energiblock. Känslan var så påtaglig, som att de sista reserverna gröptes ur.

Sen kom sommaren som var vemodig men också fin. Och sen kom hösten som också hade flera roliga och positiva inslag, men också mycket oro, stress och jobb. Framåt jul kände jag tydligt att jag liksom inte kände igen mig själv - gråten var hela tiden 2 minuter bort och jag hade inte alls samma energi att dra igång och driva de projekt som jag brukar göra såväl på jobbet som hemma. Och min strategi för att fixa det? GASA MERA! Alltså den enda eh...strategi jag känner till, typ? Jobba hårdare, pressa mer - snart är det klart.

Efter julledigheten var det som att vada i gyttja. Allt gick trögt och jag googlade för första gången "utmattning". Yrseln kom och gick, tinningarna domnade från och till och jag förstod nånstans att det inte stod rätt till, men jag tänkte att det nog går över.

Um..exakt så blev det ju inte och idag på gruppterapin pratade vi bland annat om bråttombeteenden och jag har aldrig känt mig så träffad.

Pratar, går och äter snabbt? Hoppar mellan olika aktiviteter? Känner ilska/irritation vid väntetider? Avbryter och fyller i det folk ska säga? Ligger steget före? Svårt att bara vara? Gör fler saker samtidigt?

Okej, okej. När jag kollade på ppt-sliden med punktlistan var det spot on, vilket det säkerligen är för många. För det är ju just det - att vara denna multitaskande fixare är ju något som ofta premieras? Jag själv har satt en ära i att vara en person med hög kapacitet som trollar med tillvaron för att allt ska klaffa. Men samtidigt, när jag såg listan så kände jag att eh...det är ju en rätt oskön och hetsig person som träder fram? Samtidigt är jag smärtsamt medveten om att det är vi kvinnor som oftast hamnar där, just för att vi upplever att vi måste, att ansvaret ligger på oss. Så det är med noll förebrående, enbart medkänsla och ömhet som jag konstaterar att denna hetsiga, splittrade, krävande roll är tung att bära, och säkert också en roll som vi inte vill ha alla gånger. Men känslan av att det inte finns något alternativ är så stark att vi mer eller mindre långsamt glider in i en alltmer optimerad och krävande tillvaro med försvinnande små marginaler.

Och det slog mig, om än med en ganska mild och mysig kraft, att det är hög tid för mig att skapa mig en ny förebild, en ny mental bild. För trots att det finns en oerhörd kraft i att vara denna explosiva, kapabla person, så saknas ju (iallafall för mig, när jag tänker på det) ett visst mått av värdighet, självrespekt och livsgnista i den ekvationen. En jäktad tetristillvaro är ju inte definitionen av joie de vivre, så att säga.

Så jag tänker att en mysig kombination av lite mer bakåtlutad, kapabel person kan vara något att ta sikte på? En omedelbar bild som tog form i huvudet var en seminonchalant fransyska som sitter lite nersjunken i en fåtölj med en cigarett. Nej, jag röker inte och har inte någon plan på att börja. Men kanske att cigaretten dök upp för att den är en symbol för just kompromisslösa pauser, för något lite dekadent mitt i den i övrigt foträta, pragmatiska småbarnstillvaron (okej jag medger att jag kan tycka att det är lite coolt med en cigg men notera att jag aldrig ens har lyckats ta ett halsbloss). Någon som med självrespekt och självklarhet tar sin välförtjänta paus, backar och betraktar tillvaron som snurrar, om så bara för ett par minuter då och då.

Nämen nu känns det så spännande, detta. Nästan lite kittlande? Och nej, såklart att det inte är eller kommer att bli lätt. Det är ju beteenden som har odlats och förstärkts under decennier som ska utmanas. Kommer jag att kunna bli en person som står i en kö på ICA, som lugnt och medmänskligt, med bibehållet normal puls och icke sammanbitna käkar, konstaterar att "japp, där står en pensionär som ska betala sin veckohandling med mynt och skrynkliga sedlar som fiskas upp ur fickorna i långsam mak, matas in i mynt- och sedelfack för att avfärdas och föras in på nytt, men vad gör väl det mig när jag står här med all tid i världen?" (gah fick förhöjd puls bara av att skriva ut det scenariot)