Att ta sig igenom ett slutskede

Jag minns såväl känslan efter att jag hade fött Mira. När jag på bambiben stapplade runt på avdelningen på Huddinge Sjukhus med en hoptråcklad mellangård och såg de andra kvinnorna med sina nyfödda.

Jag vet inte om jag någonsin har känt en sån beundran?

Alla dessa kvinnor hade precis som jag, krystat ut små liv ur sina kroppar.

Veckorna som följde höll känslan i sig. När jag såg mammor i närområdet slogs jag av någon kollektiv form av beundran och samhörighet - vi har alla gått igenom det här. Vi har pressat våra kroppar och sinnen till det yttersta och fött fram liv. Hur var det ens möjligt? Alla kvinnor före mig, alla kvinnor efter? Detta livets kraftprov?

Samma känsla av beundran, respekt och ömhet känner jag inför alla som har gått igenom en nära anhörigs slutskede och bortgång. Det slog mig med sån kraft häromveckan när jag promenerade hem efter att ha varit hemma hos mamma och pappa. Att det är så många innan mig som har hållit i allt tunnare händer, pussat på kala hjässor och strukit över beniga armar. Som har tagit tempen, doserat smärtstillande, hjälpt till med näringsdryck och vatten. Som stöttat och burit och hoppats in i det sista.

Det är också livets kraftprov, det vet jag nu.

Samtidigt som sorgeklumpen i bröstet känns så massiv att man ibland knappt kan stå upprätt. Minnen som helt plötsligt gör sig påminda som gör att man snorar ner ännu en tröjärm samtidigt som man får högljudda order om att komma och torka ett barn som har bajsat. Hur sorgen vävs ihop med allt annat som är precis som vanligt - rostmackorna med jordnötssmör, gympapåsen som ska packas och APT:n som inte ska missas.

Det var som en tjej skrev till mig på instagram - helt plötsligt är det som att man upptas i en hemlig klubb man inte kände till. Klubben för de sörjande, som har gått igenom liknande avgrundsdjupa perioder.

Kompisar som jag vet har gått igenom samma som jag gör nu - hur jag för första gången kan förstå, på riktigt. Hur jag kan prata med dem med på en helt ny våglängd. Och jag menar såklart inte att förminska alla värmande, stöttande fina ord och gester som omvärlden visar, trots att man inte har varit där själv.

Men samhörigheten är mer kraftfull än jag hade trott. Och den ger också en tillförsikt i att det går att ta sig igenom, även fast det ofta känns helt ogörbart. Som min fantastiska kompis Sandra tillika klubbmedlem skrev på ett kort till mig som hon lämnade med en middagspåse häromdagen: Det finns en tid efter det här.

Pappa/morfar och Kasper, den 10 maj 2018 - exakt två år sen