Privat vs personligt | Therese Krupa

En otroligt rolig sak som den här bloggen har bidragit med är en helluva conversation starter. Häromveckan när jag var på en bokrelease kom en kvinna fram som jag träffat en enstaka gång tidigare och inledde samtalet med att påtala sina brutala hemorrojder som givit sig tillkänna efter förlossningen.

Jag älskar det. Nej, givetvis inte monsterhemorrojder per se men att det upplevs lätt att prata om med mig.

Ett par gånger under årens lopp har just frågan om integritet och vad som är privat förts på tal, och då har bland annat hemorrojder et al. kommit upp som ett exempel på något som skulle kunna bedömas "För Privat För Att Prata Om".

Jag har såklart tänkt en hel del på det men insåg ganska snabbt att hemorrojder, svamp, inkontinens - you name it, inte är så värst privat för mig.

Det är något jag (och tusentals med mig) drabbas av. På samma sätt som man drabbas av en virusinfektion, förlossningsdepression eller....bältros.

Självklart förstår jag att det finns djupt rotade tabun kring i synnerhet underlivet (kan man inkludera analen i begreppet underliv? frågar inte åt en kompis) och en tyst överenskommelse om att det alltid ska vara ett fräscht, ansat och problemfritt område. Allt annat är sunkigt.

Och jag förstår också att många därför har svårt för att prata om det och eventuellt söka den vård som skulle behövas - ingen som helst skuld över det. Jag fattar 100%. Jag tyckte inte att det var urhärligt att flasha mina hemorrojder på vårdcentralen - men inte heller så farligt som jag innan fått för mig.

Men därför har det varit så otroligt...tillfredställande och ja, kul, rentav, att vara en av dem som försöker öppna upp denna tätt förslutna tabulåda och pladdra om diverse underlivsstök i tid och otid.

Jag tror att jag tillämpar lite samma logik som hur man tänker kring att göra något dumt vs att vara dum . Ja, måhända har mitt anus påhälsning av hemorrojder ibland och det kan kännas skabbigt. Men jag är inte en skabbig person på grund av det.

Och det avdramatiserar det hela, iallafall för mig. Och då är det inte längre privat, på grund av att det frånkopplas mig som person till något som råkar hända min kropp. Precis på samma sätt som att jag efter min graviditet med Morris fick nervinflammationen i foten (Mortons neurom) som jag nu har opererat (uppdatering kommer!).

Svamp, urinläckage, hemorrojder är varken mer eller mindre. Och ju fler berättelser jag hör om kvinnor som inte vågat söka hjälp för t.ex. inkontinens, desto mer frustrerad och förtvivlad blir jag. Det skulle kunna ha va-jay-jay-knip som heltidsjobb (ett svintråkigt jobb, för övrigt), men ändå inte bli kvitt sina problem för att det kräver andra åtgärder bortom bäckenbottenstyrka. Om ett steg på vägen till att fler får hjälp är att jag transparent delar mina egna, är det värt det tusen gånger om. Privat eller inte.

Om ni känner er träffade - missa inte Det Stora Hemorrojdinlägget som jag skrev häromåret. Samlade tips från hela min hemorrojdkarriär >>

Här hade jag GARANTERAT hemorrojder, btw.

Förlossning numero 3 då Kasper föddes (4,4 kilothankyouverymuch)