Selfies: är självtaget självupptaget?

Så här skrev Cissi angående selfiekulturen som råder. Och jag har tänkt mycket på samma sak. Är det verkligen så givande för en bloggläsare att se selfies på oss?

Ska man tro besöksstatistiken så är det det. Inlägg med våra (obs, våra, inte våra barns) nunor blir mer lästa än andra. Antar att det beror på att det är ett sätt att få någon slags relation till mig och Tessan när ni vet hur vi såg ut, just i den sekunden. Och det är ju i och för sig en sympatisk anledning, tror jag.

Men för mig tar det emot så in i bängen att publicera selfies, alltså traditionella selfies där man vill se så fin ut som möjligt. Det känns så otroligt självupptaget på nåt vis. "Världen brinner men jag måste bah hitta en bra vinkel, bah."

Däremot kan jag gå med på selfies i den stil som jag och Tessan brukar lägga ut, ofiltrerade och som är relevanta till resten av inlägget. Det ligger ju lite i vår mission att visa livet oretuscherat.

Men vad tycker ni? Är ni trötta på selfies på oss eller vill ni se fler? Är vi för hemliga av oss eller är vi Kardashians?

Avrundar detta inlägg med just en totalt omotiverad, ofiltrerad selfie från en riktigt ofördelaktig vinkel:

[caption width="720" id="attachment_12518" align="alignnone"] En rosablå upplevelse nära dig.[/caption]