Min tid på bänken | Therese Krupa

I ett gathörn mellan föris och hemma står en helt vanlig, oansenlig parkbänk. Grön, trä, fågelskit. För några år sen hade jag aldrig lagt märke till den, bara en bänk liksom. Jahapp.

Men när jag en dag i en galax långt, långt borta (eller i alla fall i en avlägsen framtid), kommer att minnas småbarnstiden, kommer jag helt klart att tänka en del på den där bänken.

Där har jag panikmatat, vilat, gråtit, pratat i telefon, ryggsvettats, skakat vagn, panikätit nåt med e-nummer, frusit, tröstat, förhandlat, vänt ansiktet mot solen, språkat med gamla gubbar, knutit skorna, plåstrat om, bytt blöjor, serverat klämmisar, mobilsurfat och gråtit lite till.

Särskilt den första tiden som tvåbarnsmamma.

När Harpan var nykläckt och kolikig var den där bänken en oas under förishämtningarna. Där bröt vi ihop tillsammans, han ylade sig röd medan jag satt stel och matt bredvid, bet ihop käkarna och snyftade innan jag snöt mig och stegade vidare det sista kvarteret.

Om han hade somnat under de få meterna som var kvar vaknade han direkt när förisklungan nyfiket kom myllrande och drog i vagnen.

Då kunde det hända att jag langade fram mellis till Malte redan på bänken på väg hem. Och så satt vi där allihop en stund och samlade krafterna innan sista backen och ännu en eftermiddag och kväll utan funna rutiner.

Känns som evigheter sen.

/Sofia