Med lillchefen på stan | Therese Krupa

Måndag. Efter att ha stått inne i en underbemannad Teliabutik och ryggsvettats och väntat på min tur i ungefär en vecka fick Malte och jag äntligen rulla fram till disken. Då lade den lille räven en generöst tilltagen pizza som rann längs vagnen ner på golvet. Kyckling, ris och Tropisk Mangomix i en bubblig impressionistisk sörja. Konstnären själv sken upp, tydligt nöjd över prestationen.

Jag försökte torka upp härligheten med nummerlappen och det gick så där. Det mesta satt på mina händer (nu även på kortläsaren) och det blev ett mycket hastigt köp. På väg därifrån såg jag att det hade kladdat av sig på mina jeans också.

Men det roliga med allt detta är att jag inte längre bryr mig. Förut var mitt livs värsta tänkbara scenario lite som restaurangscenen med superspyan i Monty Pythons Meningen med livet . Nu lever jag ju i den. Då och då i alla fall.