En intressant tid för en snorfobiker

Jag har två fobier: mekanofobi och snorfobi.

Mekanofobi är rädsla för stora mekaniska föremål och är ändå hyfsat lätt att undvika, så länge jag inte går på mina kontroller på MVC på Karolinska sjukhuset, som numera är norra Europas största byggarbetsplats. Grävmaskiner* och byggkranar i rörelse = en liten bit av döden för mig. Faktiskt.

Snorfobi (finns säkert nåt medicinskt ord för det, vågar inte kolla) däremot, är lite mer utav en utmaning i så här februari. Ge mig blod, kräks, bajs och avslag – inga problem. Men be mig inte att snyta ditt barn, för då dör jag.

Hela familjen Spanos/Falk har nu varit sjuk i snart tre veckor och trots att jag tänker positiva KBT-tankar och får möta min skräck (ehm, nåja) varje gång jag snyter mig så blir inte upplevelsen angenämare.

Mitt livs värsta snorupplevelse var i alla fall tveklöst när jag i julas hjälpte Maltes 4-årige kusin att snyta sig. Han fräste loss och där stod jag med en alldeles för snålt tilltagen pappersbit och liksom förlöste den stackarn från nånting ur Monsters Inc. Jag blev stående paralyserad med allt gegg i mina händer medan kusinen studsade vidare. Jag glömmer aldrig den snorchocken.

Kort därefter fick Malte en burk med sånt där slajm man leker med, i julklapp. Den är numera nedsmusslad i soporna och på väg till nåt stackars kraftvärmeverk.

Lite virusfri vår nu, tack.

* Okänt ursprung för denna fobi. Tycker mig ha obehagliga minnen av boken Grävskopan Amanda, men hon var väl snäll? Mer troligt är traktorgalningen i filmen Strul från 1988, hehe. Jag borde verkligen släppa det här nu.