Egentligen är jag bara avis på VM-guldet

Varje gång jag är gravid (okej, det där lät lite missvisande, som om jag vore Trettonbarns-Mirka eller nån) är det samma sak. Jag längtar efter att åka längdskidor.

Just det, längdskidor. Wtf. Jag antar att det beror på att jag längtar efter att kunna använda kroppen till nåt annat än att prutta med. Men liksom, längdskidor? Typ världens jobbigaste sport.

Med Malte hade jag vintervita drömmar om att jag så fort vi kom hem från BB skulle swischa fram som dagens VM-medaljör, fast med Malte i en pulka bakom. Det var bara det att: 1. Malte är född i juli och 2. senast jag åkte längd såg bindningarna ut så här .

Jag vet inte var detta kommer ifrån. Övrig, icke-gravidtid tänker jag cirka tre sekunder om året på längdskidåkning. Och då är det nog mest tanken på varm choklad efteråt som lockar, om jag ska vara helt ärlig.