Bigger, better, faster, more

"Ni kan ju guldspreja dammtussarna vettja", föreslog BVC-sköterskan i all välmening när vi träffades i mammagruppen första gången (ja,mammagrupp är lite som ett AA-möte på film om nån undrar) och det nya livet kom på tal. Det nya livet där, åtminstone till en början, bara de absoluta grundbehoven äta, skita och sova får plats. Bebisens grundbehov alltså. Dina förväntades lossna med moderkakan.

Det är väldigt mycket lättare sagt än gjort att släppa det gamla livet och allt som ingick i det. Utekvällar orkar man inte längre med, så de är inga problem. Shopping har man inte råd med så det går också bort av bara farten. Men att hålla nån slags värdighet vid liv, till exempel hålla hyfsat rent hemma och föda tarmluddet med nåt annat än helfabrikat, är svårare. Det är ingen slump att det krävs droger för att palla att leva i en knarkarkvart.

Och eftersom det har snickrats och bantats i varenda tv-kanal i så många år nu krävs det faktiskt en dövblind för att inte hjärntvättas, åtminstone lite. Att låta listerna stå löst lutade mot väggarna i väntan på inspiration att lyfta hammaren eller välja Lidlgodis framför såna där franska prettokakor som heter Macroner betyder således att du är en ganska rasslig människa. I alla fall om du bor i Stockholm.

Sen Malte kom har jag tvingats bli sittande på det nedersta steget i Maslows behovstrappa. Det har tagit tid att lära sig att välja bort en massa saker men när jag sitter där och tittar på honom när han förnöjsamt smackar i sig fabrikstillverkat plommonmos och tjuter av skratt inser jag att jag varken kommer att tas ifrån personnummer eller rösträtt även om håret är tovigt och röven hänger.

Tack unge, för att du lär mig det.