Mr Gazprom åker buss | Therese Krupa

Åh, jag minns min första bussfärd med Malte. Augusti, mulet, kvavt. Det var något av det jävligaste i stressväg då för mig, han skrek i högan sky och jag fumlade med vagn, väska och darrade som en gammal pundare. Jag minns att jag i smyg tittade på en proffsmorsa för att se hur hon gjorde. Med en hand rattade hon in syskonvagnen (fatta, två ungar) och satte sen äldsta barnet (som stod på en sån där rullbräda bakom vagnen) på ett säte, för att sen ringa någon och styra upp något via telefon.

Jag var stum av beundran inför denna gudinna, denna rymdvarelse, som kunde åka buss med sina barn och prata i telefon . Jag tänkte att en dag ska jag bli lika cool.

Så idag sju månader senare, åktes det buss igen, jävlar anamma. Jag var gudinnan, Malte min lilla skötsamma sjömanskostym. Tyst som en mus låg han helt soft och kikade ut. Fridens liljor, tills jag bestämde mig för att glänta på åkpåsen. En fislukt i klass med alla surströmmingsskivor tillsammans lösgjorde sig i bussen. En hund sniffade i luften, huvuden vändes. Alla tittade på mig, jag stirrade stint på min son. Tänkte att detta kan inte vara möjligt, all denna föruttnelse kan inte finnas i en spädgriskropp. Sen började jag gapskratta.

Klart han var tyst, han koncentrerade sig ju. Biogasbuss är väl framtiden, eller?