The julresa of a småbarnsfamilj

I går förmiddags åkte vi så mot Arlanda, sjukt nöjda över att vara ute i så god tid. Malte somnade på E4:an, vi höll oss på vägen, allt var lugnt. Incheckningen flöt på så fint att vi var generösa nog att hjälpa en ensam mamma med hennes väskor, inget man gör när man själv måste trassla med skrikgris och amerikakoffertar. Men vi var ju ruttade som en gammal cirkusfamilj, tyckte vi.

Säkerhetspersonalen skojade med Malte som ville sitta i en plastback på bandet och för en gångs skull pep det inte när jag passerade kontrollen. So far so good.

När det var dags att gå till gaten chillade vi i lekhörnan så länge som möjligt. När kön började röra sig satte Malte full fart i en korridor jag hann tänka "så bra att han springer av sig lite innan vi ska gå ombord" när ungen dundrade rakt mot ett par automatiska skjutdörrar. Dörrarna öppnades, jag hann få tag i hans jacka när den första dörren slog igen bakom oss. Jag började ana att detta inte var helt lämpligt, men fick hjärnsläpp och satte min fot som spärr i nästa dörrpar och backa bakåt medan jag höll i Malte som var på väg åt andra hållet i full karriär.

Då gick såklart ett larm och tjöt över terminalen i högan sky. Jag svettades som ett as i min polaraoutfit och var stirrig som en stressad lemur när jag desperat kollade efter nån hygglo vakt som som skulle kunna hjälpa mor och barn.

På andra sidan dörrslussen insåg jag att det inte gick att knalla tillbaka samma väg. Malte hade dundrat ut genom fel dörr och fått oss utlåsta från säkerhetszonen. I ögonvrån såg jag hur boardingen pågick för fullt. Ryggsvett. Maltes pappa kom kutandes, insåg läget, fångade upp Malte och ropade " spring! "

Med Malte skumpandes på armen fick vi lubba tilbaka genom terminalen och till säkerhetskontrollen - igen. Där hade det bildats en kö som hette duga, men en luttrad vakt eskorterade oss förbi hela hjorden av julstressade resenärer, handbagage, kattburar och sockerstissiga ungar. Medan Final call-skylten blinkade krängde vi av och på oss ytterkläder, rev ur innehållet ur väskorna och packade ner det igen, samt slängde upp Malte på ryggen och galopperade till gaten.

Därefter kunde vi faktiskt pusta ut lite i varsitt säte medan vi roade lillchefen, som faktiskt klarade premiärturen med bravur. Endast lite ålande och gastande, men mest konverserande med den artige norrlänningen till höger som snällt svarade på alla Maltes frågor om taxfreekatalogen.

En timme senare landade vi i ett gnistrande vinterlandskap. Knarr under skorna, snörök på vägarna. Blev upphämtade vid flyget och när vi var strax norr om Skellefteå kommer vi plötsligt ihåg - en resväska full med kläder och julklappar står kvar hemma i Sumpan..