Ska bara dopa mig lite först

I helgen som gick blev det åka av - pulka alltså. Malte hade dittills varit löjligt blasé inför sin ärtgröna lowrider (äh, bebispulka) och mest suttit likgiltig och suckat när hans överengagerade föräldrar hetsat om utflykter och termosar och skit.

Så i lördags räknade jag bara med en stilla prommis i solen med min son. ( Icke. Förälder, du skola icke räkna med någonting. )

Först rejsade jag lite med pulkan en sväng, mest för att framstå som stark och sportig ifall... ja ifall vaddå? Ifall triathlonlandslaget (finns det ens nåt?) sprang/cyklade/simmade förbi och värvade mig liksom? Öh.

Men då vaknade minsann den lille räven och började hojta " till! " (en gång till). Malte hade äntligen fattat det här med pulkaåkning och därmed var det slut på stilla promenader i solen. Jag sprang och drog, drog och sprang. Svettades som ett as och flåsade som en lungsjuk. Så fort jag försökte smygvila opponerade han sig och krävde action. Där satt han, lillpampen, och skrattandes piskade sin mor till löddrig galopp i centrala Sundbyberg. Tänk romersk hästkapplöpning. Fast med en 90 centimeters grisfösare i Fix-overall.

Jag vet inte hur många vändor i den flacka backen jag fick ställa upp på, innan jag fick sjunka ihop i en driva och skämmas över min KOL-klassade kondis.

Sen fick det vara nog med förnedring. Tog Malte i handen och så gick vi hem och degade framför Bilar istället.

Triathlon-VM 2047. Det kan gå.