Samtal man gärna slipper 07.47

Står i hallen i hyfsat god tid, påklädd och färdigpackad, redo att gå ut och pollenchocka kroppen.

Som vanligt i min not-so-lean tillvaro är det något som saknas inför avfärd. Idag är det nycklarna.

-Johan, har du sett mina nycklar? ropar jag.

-Jag vet att Mira lekte med dem igår, svarar han.

Han hade lika gärna kunnat svara att de ligger nånstans i Bermudatriangeln. Jag känner 98% frustration och 2% hoppfullhet inför nyckelsituationen.

-Mira? säger jag med den vänligaste av röster. Jag vill inte riskera att trigga igång några motvallsfasoner.

Det verkar dock som att det just idag är det precis det som är triggern.

-Mira? försöker jag igen.

-.......

-Mira, du som har så bra minne, kommer du ihåg var du kan ha lagt dem?

-Jag tror inte för att jag vet inte för jag lekte med dem fast jag kanske inte lekte med dem för jag ville inte och jag har inte letat, svarar min arvsmassa konstruktivt.

-Kan du hjälpa mamma att leta?

Mira går in på sitt rum. Återvänder efter tre sekunder.

-Jag hittar inte dem, konstaterar hon neutralt.

Johan kliver in och agerar vardagshjälte. Han är 1. mindre stressad och 2. mindre svettig än jag och verkar mer lämpad för en liten oönskad skattjakt såhär på måndagsmorgonen.

Jag agerar inte särskilt konstruktivt och börjar leta i olika jackfickor trots att Mira aldrig skulle kunna nå upp till de jackfickorna, om hon nu skulle ha fått för sig att lägga dem där. Men jag kan ju inte bara stå och glo, liksom.

Klockan passerar 08.00 och precis när jag ska ge upp hör jag Johan rassla med vad som låter som en nyckelknippa. Halleluja.

-Så, nu kan du gå till jobbet mamma, säger Mira avmätt och återgår till morgonens klart viktigaste uppgift: att kratsa hovarna på en liten förbannad plasthäst.