Premiärklippet | Therese Krupa

Nu har Morris, 1 år och 11 månader äntligen klippt sig. Men än så länge har han inte skaffat sig ett jobb, den lilla oduglingen. Det är ju en tuff, rådande arbetsmarknad och med noll meriter och inga särskilda kvalifikationer eller tydliga talanger är det svårt att slå sig in. Tur för honom att han har föräldrar som gladeligen försörjer honom.

Nåväl, nu var det hans frisyr vi skulle prata om. Morris har inte ett tjockt hårsvall. När han föddes hade han en hårtest mitt uppe på hjässan. Tänk kokosnötfrilla. Den hårtesten har under snart två års tid fått sällskap av lite mer fjun och det är särskilt en sektion i nacken som var vuxit till sig rätt ordentligt. Och det vet ju alla att det är klädsamt med ett längre nackparti och ett lite mer stubbigt hjässparti.

Men, den lilla arvsmassan är ju så göllig att han skulle kunna se ut som en skabbräv och fortfarande vara sötare än en storögd kattunge. Det som dock avgjorde att idag var dagen för en liten trimning, var de dreadliknande...hårkorvar som dykt upp baktill. Jag vet inte om det är häftmassa, smör, snor eller bara hårtrassel som skapat semi-dreadsen, men de ville vi iallafall eliminera idag.

Så, pappa Johan gick loss med trimmern medan Mira nyfiket tittade på och jag kramade Morris och sjöng hans favoritlåt Ja må han leva . Efter en stund fick vi in snitsen och fjunet på huvudet blev lite kortare.

Det var väl egentligen på den sista punktinsatsen som helhetsintrycket havererade. Håret som stack ut över öronen skulle tas bort med sax, enades vi om. Morris var väl inte superpeppad och höll därför inte huvudet blickstilla (som om det nånsin har hänt). Så pappa klipper. Han klipper till en superlinjär praktfull kant, en bra bit över örat.

Efter att ha skrattat klart ska jag visa att jag minsann kan bättre på andra sidan. Och jag klipper. En superlinjär praktfull kant, lite närmare örat.

Morris verkar helnöjd och hoppar i badet. Och jag och Johan lägger ner alla frisördrömmar för gott.