Nu äter jag faan upp min fiktiva hatt

Eller gör något annat konstruktivt. Så. Sjukt. Frustrerad. Över. Dessa. Förbannade. Småbarnssjukor. Hela. Jävla. Tiden.

Den här helgen, den 29 april till 1 maj har liksom haft som en starkt lysande gloria omkring sig sedan ett par månader tillbaka. Som en oas har den funnits där i kalendern med ett löfte om lugn och arbetsro. Detta är helgen då Johan tar M'n'M till Tranås och åker fyrhjuling och matar höns medan mor slutför allt arbete med boken och börjar plugga körkortsteori på allvar.

Dagen idag, den 29 april, inleds med en körlektion och efter att ha lämnat över bilnycklarna till läraren går jag med lätta steg mot tunnelbanan, peppad av att 1. jag har kört i inte bara en utan flera cirkulationsplatser 2. det är fredag 3. jag ska på Adelekonsert ikväll 4. ingen kommer att sova ovanpå mig.. 5. eller med en fot i min halsgrop 6. jag ska få undan några av de grejer som gör tillvaron lite extra stressig.

Fiskar fram telefonen för att dra igång ännu peppigare musik. Denna morgon finns det inga gränser! Ser ett sms från Johan med den korta instruktionen: Ring så fort du kan.

Uh-oh. Ingen glad emoji, ingen bärs- eller ballongemoji, inget ömhetsbevis, inget extra överhuvudtaget. Jag tänker dock att han kan vara stressad och letar efter något livsviktigt som än en gång har försvunnit i hemmes Bermudatriangel. Till exempel ett litet gummiträns eller en mjukisräv.

Jag ringer upp helt enligt instruktion och en sänkt Johan svarar. Tydligen är dock Morris ännu mer sänkt med drygt 39 graders feber. Igen. Han hann alltså vara på föris en dag innan det slog till igen. Och Johan är, och jag fattar honom till 100%, sjukt osugen på att kuska iväg 30 mil med en febrig och gnällig avkomma.

Så. Inom loppet av sju minuter rasar min fredagsvärld samman och jag svär så att det hörs och gnisslar tänder på väg hem igen för att ta Mira till föris. Slänger dramatiskt upp ytterdörren och möts av Miras förväntansfulla ögon och jubelglada tjut om att jag ska ta henne till föris. En rödmosig men glad Morris sitter i en inte så rödmosig men uppgiven pappas knä.

Ah fuck it. Denna ljuvliga trio. Det kunde varit värre. Vad är väl en helg mol allena?