Morris vaknar. Morris vaknar igen. Morris vaknar än en gång.

Jag har upptäckt ett par nya frustrationsmoment sedan Morris gjorde entré i våra liv och tre blev fyra.

Det finns en företeelse som jag kan tänka är en stark bidragande faktor till att jag har bettskena numera. Det är det här med att familjens juniorer väcker varandra. Just nu är det den större som med väldigt jämna mellanrum väcker den mindre som dessutom är lättväckt utan dess like.

Till saken hör att Morris inte tar napp och därmed använder mig som napp vilket gör mig något begränsad rent fysiskt då jag inte bemästrar konsten att klona mig själv (än).

Detta ställs såklart på sin spets när jag är ensam med de små liven. De senaste 18 timmarna har det inträffat ett par situationer som fått mig att gnissla ner mina tänder till små trubbiga växtätargaddar:

Vi åker buss. Jag ammar Morris till sömns och har storslagna planer på att lägga ner honom i vagnen och låta bussen vagga honom ner i djup sömn. Mira sitter vid fönstret och ser eh..bilar på vägen. Förtjust tjuter hon att det finns bilar på vägen, i cirka 140 decibel. Morris vaknar.

Vi kommer hem efter vår utflykt och jag lägger mig i sängen för att amma Morris och söva honom inför eftermiddagspowernapen. Ser i ögonvrån hur Mira går in på toaletten. En minut senare deklarerar Mira högljutt att hon har bajsat "och är klar". Jag väser tyst till svar att jag kommer alldeles strax. Mira ropar lite högre att hon är klar. Jag väser ännu högre att jag kommer. Morris börjar röra sig oroligt. Mira börjar ruttna där på toalettringen och gastar nu att hon är klar. Jag går från väsande till tyst ropande och säger att jag kommer. Mira tycker att jag är en nonchalant, döv dåre och vrålar nu att hon är klar och att hon har bajs i stjärten. Jag börjar åla mig ur Morris grepp. Morris vaknar.

Klockan är 05.15. Miras fötter tassar över parketten. Jag välkomnar henne in till rummet och viskar att hon ska gå upp på pappas sida av sängen. Mira tassar runt till min sida av sängen och gnyr att jag ska bära upp henne. Jag sätter mig upp i sängen. Morris vaknar. Jag lägger ner Mira på Johans sida och försöker natta om Morris. Mira lägger sitt huvud ovanpå mitt och vill kramas. Jag försöker krama Mira och amma Morris. Nog för att tuttarna blivit lite ehm..längre och mer flexibla så finns det gränser. Förklarar viskande för Mira att jag måste ge Morris mat. Mira lägger sig och börjar snyfta och ropa efter pappa. Jag förklarar att pappa är hos Pelle. Mira struntar fullständigt i min förklaring och ropar än mer högljutt efter pappa. Morris chanser att somna om minimeras. Mina tänders chanser att hålla sig intakta minimeras också. Morris vaknar, Mira är vaken och jag är vaken.

Klockan närmar sig 08.30 och Morris börjar bli trött. Jag förklarar för Mira att jag ska lägga mig med Morris för att han ska äta och sova och kommer om en liten, liten, liiiiten stund. Det börjar bra, Mira hörs inte av och verkar leka på sitt rum. Mira smyger in i vårt rum med den där uppsynen som bara kan innebära en grej: hyss har begåtts. Jag frågar lugnt och stilla vad Mira har gjort och hon visar upp sina nymålade, blåa handflator. Jag fortsätter lite mindre lugnt och stilla och kommenderar henne att stå helt still för att inte färga av sig på allt och ingenting. Hon står still i tre sekunder och sträcker sig sedan efter de vita garderobsdörrarna. Jag fräser, nu helt olugnt och ostilla, att hon inte får röra nånting med sina blåa händer. Morris vaknar.

Johan sms:ar från sin herrklubbshelg och frågar hur vi mår. Jag samlar mig och svarar så snällt jag kan:

"Don't ask. Ser fram emot att du kommer hem, så kan vi säga. Puss"

Det går inte så bra att välja glädje just nu.