Mitt liv som osynlig | Therese Krupa

När jag slirar runt i stan med barnvagnen händer det rätt ofta att folk nyfiket kikar ner i barnvagnen, särskilt vid naturliga stopp som exempelvis övergångsställen.

-Men åh, så söt och så liten!

Jag tittar upp och söker med blicken efter personen som fällt den rara kommentaren. Samma person står då och tittar ömsom på Mira, ömsom på sitt eget sällskap och jag är alltså inte med i snacket, inte ens på ett hörn. Men likväl känner jag att jag borde ge någon respons och ler lite tafatt mot personerna som fortsätter titta ner i vagnen istället för på mig.

-Ja, har du sett vad liten, den kan inte vara gammal. Och så söt den är!

Min förvirring fortsätter - borde jag säga nåt eller bara fortsätta le milt mot luften? Det är ju ändå min arvsmassa de konverserar med och nån vidare respons får de ju inte. Även jag fäster då min blick vid Mira, ler och säger nåt i stil med "ja, hon är fin". Personerna har då allt som oftast redan kommit halvvägs över gatan och jag känner mig mer förbisedd än Greenpeacevärvarna på Götgatsbacken.

Nä, hädanefter ska Mira få sköta snacket. Tar med henne till banken när det ska ränteförhandlas nästa gång.