Mira leker, Morris leker och mor är förvirrad

Att det är svårt att hänga med i leksvängarna ibland, det vet vi ju sen tidigare fiaskon . Man skulle kunna tro att det ska vi bättre med åren på grund av att 1. en äldre avkomma har något mindre godtyckliga regler kring leken 2. en yngre avkomma ser och lär av den äldre 3. man som förälder har lärt sig att förstå godtyckliga lekar bättre.

Men icke. Ingen av punkterna ovan kan anses uppfylld och därför fortsätter missförstånden och därigenom de lekrelaterade känsloutbrotten att dugga tätt.

Härom morgonen hörde jag illvrål från vardagsrummet när jag försökte göra mig anständig framför badrumsspegeln. Vrålet övergår under min korta vandring över till till gråt och jag hittar en vansinnig och uppgiven Mira på vardagsrumsgolvet med ett stycke lillebror kravlandes på kroppen.

Det jag i detta läge kan läsa in utan vidare förklaring är att Morris inte har hajjat galoppen (det är ju i vanlig ordning en hästrelaterad lek som pågår). Jag försöker lugnt och sansat (har som den goda förälder jag är läst in mig lite på lågaffektivt bemötande ) ta reda på exakt vad som har gått snett.

Och svaret på den frågan är: allt. Allt har gått snett. Mira försöker mellan hulkningarna redogöra för förloppet:

-Jag red på en häst och sen var jag hästen och en osynlig ridare satt på mig och red och då kom Morris och skulle rida på mig fast det satt ju redan en osynlig ridare där och då kan ju inte Morris rida på mig fast jag är ju hästen och jag HAR EN OSYNLIG SOM RIDER PÅ MIG och då kan inte Morris sätta på filt och sadel FÖR DET FINNS JU REDAN. Och jag skulle gå ut i hagen och ge hästen HÖ.

Oookej. Morris var ju inte bara fel ute vad gäller att se och identifiera denna osynliga ryttare. Han lekte dessutom fel lek: wrestling, vilket råkar vara hans favoritlek. Att tackla och liksom bodyjumpa häst eller osynlig ryttare är inte ett givet eller särskilt uppskattat inslag i Miras hästlek (vilket jag verkligen förstår).

Och mitt i denna dramatiska härva står jag och mitt pedagogiska förfall och ba' jahopp. Försöker förklara för Morris att Mira inte vill att han brottas med henne/hästen varpå Morpan Mayhem börjar veva och fäkta och tackla luften i stället (ej särskilt lågaffektivt). Jag föreslår för Mira att hon kan få vara ifred i hennes rum och leka men hon ska prompt husera i vardagsrummet.

Mor lyckas alltså skapa noll goda förutsättningar för harmonisk lek. Morris börjar gapa om att vi ska titta på "motoschyklaj" på Youtube och Mira vill att jag kommer in i hennes rum (utan Morris) och leker med henne.

Och mor försöker än en gång slå knut på sig själv och känner sig - som så många gånger tidigare - förvirrad och otillräcklig.