Hörni, SÅ SKÖNT ATT LÄSA KOMMENTARERNA PÅ FÖRRA INLÄGGET! Jag är inte ensam om att bete mig högst oskönt vilket....um på sätt och vis är glädjande. Överlag måste jag dock säga att jag inte är så värst martyriskt lagd utan brukar fräsa ifrån innan jag går och lider i tysthet (ja, det blir en del fräsande). MEN! Vi har en tvättäkta martyr i hushållet så vår kvot är fylld till bredden ändå. Martyren heter Morris och är mer martyrlik än alla de som historiskt har dött martyrdöden sammantaget. Låt mig illustrera med samtal som tar högst oanade (och orimliga) vägar: -Morris, har du lust att hoppa lite åt sidan i soffan så att vi alla får plats? frågar jag vänligt. -OKEJ DÅ JAG BEHÖVER VÄL INTE SITTA I SOFFAN DÅ JAG BEHÖVER VÄL ALDRIG SITTA I SOFFAN MER *stövlar iväg och sätter sig obekvämt på ett trångt ställe på parketten*. Hoppla. Um..dude, jag bad dig flytta en decimeter i soffan kan vi inte bara reagera i någon form av rimlig enlighet med den initiala önskan? -Morris, kan du ge ett rån till Kasper också när du själv tar ett? undrar jag milt. -OKEJ HAN KAN VÄL TA ALLA RÅN DÅ JAG BEHÖVER INTE ÄTA NÅGOT RÅN ALDRIG!!!! *prackar på en förvånad Kasper ett dussin rån och stövlar sen iväg till en annan del av lägenheten*. Oj då. -Idag blir det ett glas juice till maten, sen får man dricka vatten, okej? förklarar jag pedagogiskt för att alla ska vara införstådda i vad som gäller. -DÅ BEHÖVER JAG VÄL INGEN JUICE DÅ NI KAN TA MIN JUICE SÅ BEHÖVER JAG ALDRIG DRICKA NÅGONTING DÅ!!!! *tjurrusar iväg till rummet och smäller i dörren* Såg inte det där komma. Häromdagen försökte jag pedagogiskt inleda ett samtal om att saker inte måste vara svart eller vitt, det kan vara mittemellan förklarade jag och visade upp någon form av godtycklig skala med händerna. "Det kan vara grått", flikade Mira in varpå Morris då rasade över varför det inte var blått, hans favoritfärg och då kände jag att jag kanske avvaktar ett decennium eller två innan jag bjuder på mina livsvisdomar igen. Tills dess fortsätter vi med krishanteringen. Martyren