Mamma vill rymma | Therese Krupa

Idag är jag helt grön av ocharmigt avund. Jag är så jävla avundsjuk för tillfället, så infernaliskt och barnsligt tväravis på alla som har gjort nåt vettigt i helgen, på alla som har harmoniska nöjda barn som aldrig skriker sin vilja igenom, på alla som kan äta frukost (alltså mer än en knäckemacka vid diskbänken) utan stress men framför allt på alla de vänner och bekanta som enligt Facebook varit eller är ute på weekendresor med tjejgänget.

Amen alltså. En resa. Fatta.

Jag var ju redo att ge mig själv i utbyte för Schibbye och Persson men de kom ju hem ändå, så nu går ju inte det. Nån som känner till nån bemannad rymdstation som kan behöva en småbarnsmorsa? Lagom till skolstart 2018 tänkte jag vara tillbaka.

Nä men.

Jag tänker att de barn som är små sjömanskostymer nu, de kanske får sina skrikatillsjagsprängs-faser sen i tonåren. När de är 15 och slipade, uppkäftiga drugdealers, då sitter Malte i FN:s ekonomiska råd och twittrar "Jag älskar dig mamma" mellan förhandlingarna. Och själv blir jag matad med hotellfrukost vid en sandstrand, av en man som inte läser Sportbladet samtidigt.

Ja, så får det bli. Annars blir jag galen.