Mamma spyr ner en biograf

Eller nästan i alla fall. Här om dagen var hela familjen och såg Flygplan (yes, the world above Cars, created only to rippa parents på pengar hehe).

Det här var Maltes andra biobesök på samma film. Enligt ett starkt vittnesmål från farmor hade den lille räven suttit som ett tänt ljus under hela rullen när de varit på bio, så vi tänkte helt enkelt testa om detta skulle fungera även med oss päron i salongen.

Det gjorde det faktiskt. Alltså bara det var ju en upplevelse. Speedvesslan Malte satt helt chill och tillbakalutad i fåtöljen så att den nästan fällde ihop sig, med en hand på armstödet och en i popcornburken. Det var inte mycket folk i salongen och de små illrar som var där kunde röra sig och prassla fritt – hey det var ju inte nån jävla poetisk Hidden Dragonproduktion det här. Upplägget var således perfekt.

Jag blev dock akut åksjuk från första bildrutan. I somras fick jag nämligen en balanssjukdom/syndrom/error/fuck-up som gör de simplaste saker till en utmaning, när jag har en dålig dag. Och en 3D-film i ADHD-tempo på första raden föll tydligen under denna kategori. Jag blev helt färdig av scenerna som utspelar sig i luften, alltså 99 procent av rullen. Satt ihopvikt, höll för öronen och stirrade i mattan och önskade mest att det var över. Nej, jag är inte stridspilotmaterial, alls faktiskt.

Men Malte var helnöjd och började inte böka med annat förrän sista kvarten då han började äta popcorn från golvet. Vid det laget var jag svimfärdig och lite lätt döv. Utan att avslöja för mycket hade ju inte själva filmen varit särskilt fängslande heller. Ehem.

Malte hade inte fattat grejen med 3D-glasögonen och konsumerade hela filmen i suddigt format. Det verkade inte ha påverkat betyget negativt för honom, ty nu är samlandet av de olika plastfigurerna i full gång...