Mamma på minerad mark | Therese Krupa

Skaparna av Mira lever i en krigszon. Den snoriga, feberyra diktatorn är på sitt allra sämsta humör och vrålar och gapar åt oss när vi krampaktigt försöker göra rätt, göra om och göra rätt igen. Det är svårt, för allt man gör blir nämligen fel.

För en stund sen halade jag godmodigt fram ett ritblock och en penna och trodde att jag var safe, bortplockad från svartlistan. Snorzombien började hugga med pennan i blocket och när jag välvilligt och jättegulligt försökte vända pennan med spetsen neråt tog det hus i helvete.

När jag försökte vrida den felvridna nappen åt rätt håll - en handling med otroligt fina intentioner - orsakade jag istället ett mindre upplopp och mini-Mussolini reagerade med en explosion av snor, spott och tårar.

Med den mjukaste handduk, indränkt i ljummet vatten, försökte jag torka bort hennes ansiktsmask av krackelerat, intorkat snor men då blev reaktionen lika häftig som om jag hade snackat skit om hennes morsa (men vänta, det är ju jag) och jag fick be om ursäkt och sjunga Prästens lilla kråka på repeat för att sona min synd.

Ner i badbaljan - kaos. Upp ur badbaljan - kris. Byta blöja - rikstäckande katastrof.

Jeesus! Det är ju inte så att jag har ritat en nidbild av hennes lejonskallra eller hotat sticka en mössa av hennes snuttefilt, liksom. Jag försöker ju bara hjälpa till.