Jag bad lille herrn om massage av min sletna rygg här om kvällen. Malte – ett mänskligt popcorn poppat utan lock – klev direkt upp och började trampa runt i ett par sekunder varpå han övergick i nån slags saddoversion av urspårad thaimassage och hoppade jämfota med full frenesi. Vi hade just avslutat det dagliga kuddkriget och massören var fortfarande i MMA-läge när min behandling påbörjades. Jag kände mig som savannen under den flyende flodhästflocken, som H&M:s golv under mellandagsrean, som läktaren på Ullevi under Springsteens konsert 1985. Idag har jag smörjt in mig med liniment samt givit massören kicken med omedelbar verkan. Barnarbete alltså. Så ovärt.