Kvinnan med världens sämsta ögonmått

... det är jag.

Vet inte hur många gånger jag har kommit hem med kläder (och tavelramar, möbler, bäddset, mattor) i helt åt helvete fel storlekar.

Pro-shopper Tessan suckar åt min medfödda och hopplösa lättja inför att prova plaggen innan köp. Jag känner mig nämligen som en ettåring i påtvingad overall när jag provar kläder. Det är svettigt, bökigt och omständligt och jag är ändå helt talanglös på att se om det sitter som det ska.

Ett av mina sämre inköp är ett par snygga men katastrofalt osköna stövlar med riktiga killerklackar som jag köpte på fyllan för tio år sen. Lite skönt berusad tyckte jag att de kändes minst lika bekväma som ett par Birkenstock och slog till.

Jag har använt dem hela två gånger sen dess.

Så jag provar hemma (nykter) istället, tänker jag. Och får lämna tillbaka 99 procent av inköpen eftersom de heta jeansen fastnar runt vaderna och den härliga kaftanen lägger sig som en punkterad luftballong över mig, och kommunen.

Till Malte och Harpan har jag släpat hem plagg som de gott och väl kan ha livet ut. De har upprullade ärmar och byxben och jag hör mig själv käckt säga "då har de nåt att växa i", precis som min farsa gjorde när han skulle agera hållbart och köpte skidstavar i vuxenlängd till mig när jag var fem.

Hur som helst är det dags för barnstövelköp (IGEN) och eftersom Malte avskyr att gå i affärer har jag denna gång gjort som min kloka moder brukade göra när jag var liten:

Nu ska det väl ändå bli rätt.