Kontrasterna, alltså | Therese Krupa

Helgen, helgen, helgen. Sammanfattningsvis kan jag säga att den inte blev som jag hade tänkt.

I fredags kuskade Johan och Mira ner till Tranås och jag och Morris stannade kvar på hemmaplan. Jag kvittrade för mig själv och såg fram emot värsta semestern när jag vinkade av halva hushållet.

Fredag natt. Morris vaknar typ sex gånger innan midnatt och jag ammar och tröstar. Vid tresnåret inser jag att det ligger ett litet ledset element i min säng. Morris har feber. Vid halv fem sitter jag på pilatesbollen och guppar min sjuka avkomma och tänker Mia Törnblomskt att det blir bättre imorrn.

Där hade jag fel, fel, fel, fel, fel, som Brasse skulle ha sagt. Åt helvete fel. Natten mellan lördag och söndag vägrar Morris feber gå ner, trots Alvedon. Vid 02.30 ringer jag 1177 efter att ha uppmätt 40,7 grader i Morris lilla stjärt. En kvart senare sitter jag i en taxi på väg till akuten.

Läkare och sköterskor tittar, undersöker, pysslar och funderar. Inga förkylningssymtom, ingen öroninflammation, nada. Men ett högt infektionsvärde. Jag sitter med en papperskopp i två timmar och försöker fånga lite kiss. Missar chansen när han fyrar av en kort attackstråle för att jag är upptagen med att fota utsikten från rummet. Worst Nurse/Mom Ever. Får en ny chans lite senare, lyckas och blir totalt nedbajsad som tack för besväret.

När jag tog den här rätt menlösa bilden borde jag istället ha ägnat mig åt Morris urin.

Urinen visar ingenting men febern ligger stadigt högt. När de säger något om ryggprov sväljer jag ner lite gråt och försöker hejda skenande tankar. Vi börjar med en lungröntgen och jag tycker att Morris är den tappraste ungen i hela världen.

Han ser så liten ut när han ligger på röntgenbritsen och jag tänker på familjer med svårt sjuka barn som det här är vardagsmat för. Röntgenbilderna tas och vi återvänder till vårt rum på avdelning 74. Dricker lite pulverkaffe och kollar på klockan. Det är så märkligt på sjukhus, tiden blir så abstrakt på något sätt. Timmar går, maskineriet tuggar på och det spelar ingen roll om klockan är 05.00 eller 13.00, om det är julafton eller skottdag eller en helt vanlig söndag.

Det knackar på dörren och en läkare kliver in. Han meddelar att Morris har lunginflammation. BAM - äntligen ett besked. Jag blir 200 kilo lättare och pussar halvt ihjäl min fjuniga lilla älskade arvsmassa som är upptagen med att tugga på sitt bandage runt handen.

En shot intravenös antibiotika och några efterkontroller senare får vi åka hem. Johan har vid det här laget kommit tillbaka till Stockholm och hämtar upp sina möra familjemedlemmar som prompt ska ha kebabpizza till middag (alltså jag).

Anyways, idag mår Morris ljusår bättre och vi pustar ut och kollar på Babblarna .

Men, ikväll blir det helt andra bullar när det är dags för lite galej - Mamagalan! För två år sen såg det ut såhär när vi kammade hem titeln Årets Bloggmamas.

Ikväll är det dags att kora nya vinnare och jag ser fram emot att glida ur mina fläckiga mjukisbrallor till förmån för något lite mer...värdigt.

Det är ju någonstans dessa kontraster i tillvaron som gör livet till en rätt rolig tillställning.

PS. STORT GRATTIS TILL VÅR BLOGGKOLLEGA NISSE SOM SKA BLI ANDRAGÅNGSPAPPA! Och till Nisses fru, såklart. Och till Nisses son som ska bli storebrorsa. Grattis, grattis, grattis.