Konsten att inte lyckas med någonting

18 timmar till avresa och jag vandrar planlöst runt i lägenheten. Målet är att packa klart min väska inför tågluffen som börjar i morgon. Klibbig och irriterad stövlar jag fram och tillbaka och rycker i och petar på kläder och diverse pinaler. Jag har redan avvikit från min ambitiösa packningslista och det börjar spåra ur nu faktiskt. "Jo, ett linne till. Och ett par jeansshorts. Vänta, en tröja också. Och ett par sandaler tar ju inte så stor plats". Packningen har utökats med 80% på bara en timme och kvällen är ung.

Dessutom försöker jag kompensera för min antistruktur genom att packa ner saker i necessärer. Även det börjar spåra ur. Mira har fått en rosa- och vitrandig necessär. Hennes pappa har fått en svart och jag har en röd men i min får inte sminket plats så det ligger i ytterligare en. Solskyddsprodukterna får en egen. Mina smycken och accessoarer försökte jag Tetrispussla ner i en mininecessär vilket inte gick så bra. Det slutade med att jag ändå fick lägga det som inte fick plats i själva moderskeppsnecessären plus att Mira fick ett armband i sidofickan på sin.

Och nyss grävde jag fram ännu en necessär och förklarade för Johan att i den ska vi minsann ha våra DigiPass. Ljummen respons, kan jag säga. Nu har DigiPasserna fått sällskap av kameraladdare, högtalarladdare och baby-walkie-talkies, men mobilladdarna fick inte plats så de hamnar väl bland blöjorna eller badkläderna eller så glömmer vi dem. Och i baby-walkie-talkiesarna finns det inga batterier och sladdarna för uppladdning har australiensiska kontakter och vi har ingen adapter. Vi har inte uppladdningsbara batterier heller för den delen. Behöver man förresten ytterligare en adapter i Österrike och Italien, dit vi ska?

Ja, ni hör.