Here we go again | Therese Krupa

-Men det kommer ju ingenting, konstaterar jag när vi ligger i sängen. Mira ligger mellan oss och försöker få i sig lite välling. -Pulvret måste ha klumpat sig. -Men jag skakade flaskan som fan, både när vällingen var kall och när den var uppvärmd, svarar Johan. -Skumt, svarar jag och gnager på nappen tills klumpen lossnar. Vad söt vällingen är, tänker jag. Nästan lite banansmak. Mira gör nya försök att få i sig sitt kvällsmål. Snart är det stopp igen. Jag upprepar proceduren och får ut klumpen. Banansmak, helt klart. -Du...du tror inte att du har gjort välling på gröt igen , säger jag lite skämtsamt och tänker att en gång ingen gång, två gånger då borde man få stryk. -Nej, jag tog från kartongen, försvarar sig Johan. -Vällingen är i påsen.

Vardagsdemensen har tydligen spridit sig till hemmets övriga medlemmar. Och med det sagt tar jag bort äggen från spisen som nu har kokat i drygt 25 minuter.