Hellday | Therese Krupa

Medan Sofia har legat och repat sig efter förlossningen har jag...tja, lyckats få till en av de sämre dagarna på länge.

Ska man vara noga började det redan i natt. Eller vänta, om man ska vara noga började det för jävligt många nätter sen med Morris helt godtyckliga sömnmönster som hittills aldrig överstigit tre sammanhängande timmar.

Nåväl. Morris vaknar typ två gånger i timmen och gnyr och gråter och är allmänt ängslig. Och febrig. Again. Det känns som om Morris varit frisk i typ en halvtimme sen årsskiftet. Mira sover tack och lov igenom gråten, tätt ihopslingrad med sin häst som tar upp orimligt mycket av dubbelsängen.

Så, jag följer vår standard procedure och sätter mig på den förbannade, men samtidigt välsignade, pilatesbollen med Morris efter att ha petat in en Alvedon. Efter 45 minuters guppande försöker jag lägga mig ner tillsammans med min kompanjon. Han vaknar. Jag svär. Och återgår til bollen. En halvtimme senare försöker jag igen. Success. För att sedan bli väckt ytterligare en halvtimme senare. Och så håller vi på till 06.58 då Mira klättrar på mig och väser att "vi ska gå uuuuupp", 7 millimeter från mitt ansikte.

Jag hänger på luren till vårdcentralen vid öppning för att kolla upp så att det inte är några andra konstigheter än ytterligare ett förkylningsvirus from hell. Får en tid 10.20 och ser livet ljusna.

Vi äter frukost. Försöker så pedagogiskt jag mäktar med, förklara för upprörd Mira att det är smör på rostmackan, men att det liksom har smält in i brödet. Hon låter sig inte övertygas och kräver mer smör. Som också smälter. Dramatik. Jag inleder sen en fruktlös klädfajt med min Dotter Tvivlaren som slutar med att hon får åka till dagis i ett par jympaskor som är två nummer för stora. Ersätter dem raffinerat efter att ha lämnat chefen inne på avdelningen och påbörjar vandringen hem, ackompanjerad av Morris ändlösa klagovisor.

Hinner hem och vända innan det är dags för vårdcentralen. Morris somnar på vägen dit. Mr Tajming briljerar som vanligt. Kommer in till en supergullig läkare där jag själv typ diagnostiserar Morris med "nåt virus". Hon lyssnar, tittar och låter sig precis som Mira, inte övertygas. Morris får andas in luftrörsvidgande och undersöks igen. Ett blodprov och ett utlåtande från ytterligare en läkare konstaterar: lunginflammation. Again.

Fuckingfuck. En och en halv timme senare kommer vi därifrån med antibiotika och öronproppar. Det förstnämna till Morris, det sistnämnda till mig.

Lunchtid har passerat och med blodsockret i skorna går jag till thaikiosken och köper med mig mat. Jag ser att Morris börjar krokna i vagnen och tänker att nu ska jag minsann kvittera ut all karma på pluskontot och få äta färdiglagad, varm mat och sedan ta en tupplur medan Morris sover i vagnen på balkongen.

Vandrar hem som självaste Little Miss Sunshine, Morris somnar och jag stövlar in i trapphuset och trycker på hissen. Väntar orimligt länge och trycker på hissen igen. Hör hur hissdörrarna slår någon våning upp och tar trapporna för att se vad som försiggår. Hissdörrarna går inte igen. Jag agerar en sämre hissmekaniker och rensar rännorna från grus. Noll framgång. Hissen står blickstilla.

Vid det här laget är jag så arg att jag börjar prata för mig själv i trapphuset. Inser att det kommer att hjälpa föga. Gör något lite mer konstruktivt som att ringa hissleverantören som dock inte kan ge mig någon ens ungefärlig tid för assistans. Tittar på sovande Morris. Tittar på min varma mat. Drömmer om min tupplur som inte kommer att äga rum, för lyfter jag upp Morris och tar trapporna kommer han att vakna med all världens säkerhet och det kommer inte göra någonting bättre.

Så, jag gnisslar ner mina kindtänder och rullar ut igen. Hittar en parkbänk i solen och slår mig ner med min thaimat som jag inte har några bestick till. "Gläds" åt att jag köpt vårrullar och hugger in med händerna. Ingen hissmontörbil i sikte.

Stryker runt i Enskede som en herrelös hund. Morris vaknar och jag rör mig hemåt. Hissen är lagad! Halleluja.

Vi kommer innanför dörren, Morris 100% pigg, jag 100% dödstrött. Jag hinner tänka att det iallafall är positivt att vara hemma innan Morris lägger en spya på hallspegeln.

Sedan har vi lite kvalitetstid, Morris och jag och den nya inhalatorn #mys.

Thank god för den stundande Sydafrikaresan, säger jag bara. Nu ska jag hetsäta Turkisk peppar och fantasisova.