Hallå! Jag är kvar! | Therese Krupa

Okej jag varnar redan nu för att det är blir ett oerhört egoistiskt inlägg men tajmingen på denna virusspridning kunde ur ett personligt perspektiv knappt varit sämre.

Jag vet. Jag VET att det är skruvat att skriva, jag vet att det finns platser på jorden där omständigheterna är vidriga och rentav inhumana och sinnesjukt mycket värre än för mig.

Men om jag får vara självcentrerad och se detta ur min egen lilla bubbla så är det kasst. De senaste tre veckorna, alltså samma tidsperiod som jag fick förlängd sjukskrivning, har jag själv haft kräksjuka och därefter varit hemma med ett eller flera barn. Jag FÖRSTÅR (kan inte nog poängtera detta pga vill inte låta som totalt egoistiskt empatilöst as) att alla riktlinjer nu ska respekteras och att vi alla har såväl ansvar som skyldigheter i att minimera allt collateral damage. Men, att själv vara kraftigt undertaggad och samtidigt ha övertaggade barn hemma med lite, lite, lite snor som kikar fram när de är ut i kylan är inte en match made in heaven, nej.

Alltså jag vet inte om jag kommer att kunna publicera detta inlägg pga känner mig som en gnällig, megapriviligerad mes.

Men okej, jag fortsätter skriva så får vi se. Johan har såklart klivit in och tagit vab men det blir ju ändå inte vilsamt på samma sätt när vi alla vistas i samma lägenhet och barnen tyr sig till mig och gastar om de inte får härja fritt. Och ja, såklart att Johan kan hänga ute med dem men det är ju rätt begränsat med saker att göra för tillfället och det är ju inte aktuellt att hänga i en park/skog hela dagarna. Har på allvar funderat på att Airbnb:a något hemtrevligt ställe som jag kan hänga ensam på ett tag.

Alltså skillnaden från de två första veckorna när världen fortfarande var ungefär som vanligt, är monumental. Och nu menar jag även på mitt alldeles egna, personliga plan - att det är en monumental skillnad i världen på grund av coronas framfart är ju eh...självskriven. Men att kunna vara hemma själv och vila, titta på luften, äta, sova, promenera, jogga, yoga - gah. Så mycket mer återhämtande. Detta limboläge gör inte direkt under för det efterlängtade lugnet i kroppen.

Jag ska träffa min läkare igen snart och utvärdera läget. Men att jag inte kan läsa regler till ett barnspel utan att det börjar flimra i hjärnan känns inte särskilt lovande.

2020 alltså. Året som så många av oss trodde på: