Glada Sumpan-teatern ger:

I tonåren spelade jag mycket teater. Shakespeare, Molière och sånt där. Jag var totalt talanglös om jag ska vara ärlig. Jag hade inte ens platsat med Stefan & Krister - deras publik hade besviket kastat sina stomipåsar och löständer på mig.

Men det var skitkul att få klä ut sig och läsa långa obegripliga haranger och leva ut sitt dårskap helt legitimt. Dessutom i flock med likasinnade. Det var mycket plysch minns jag.

Nåväl. Runt 20 insåg jag till sist att jag skulle riskera att slutligen hamna i Hjalmars revy i Örebro eller nåt, om jag fortsatte med gycklandet. Så jag gjorde nåt annat istället.

Men det bor ju fortfarande en oupptäckt c-skådis i mig. Så när jag läser till exempel Lilla rävens äventyr för Malte kan jag inte låta bli att ge figurerna olika dialekter och egenheter. Vargen pratar väärmläändska, Räven stååååckhålmska och så vidare. Problemet är bara att jag tappar bort mig längs vägen och blandar ihop djurens karaktärer till en enda Landet runt -soppa.

Som sagt.

Då är det tur att man har världens minst kritiska lilla publik. Att jag får läsa om och om igen ser jag som ett gott betyg.