Den riktiga Familjen Annorlunda

Den lilla kvartetten Krupa-Syllner har kuskat ner till farföräldrarna i Tranås. Vi begav oss ner igår eftermiddag och som vanligt glömde vi två livsviktiga grejer: 1. iPaden och 2. min kudde.

Det blev dock inget iPadkaos för Mira slocknade i bilen lagom till att Morris vaknade. Detta var när vi nästan nått Södertälje. Sen sover 3-åringen i tre timmar och vaknar enbart för att trycka en hamburgare. Femmånadersligisten, däremot, är vaken hela resan. Stundtals på solskenshumör, mer än stundtals på lite mindre glatt humör, kan man säga.

Jag vet inte, men ibland känns det som att vi är den riktiga Familjen Annorlunda, trots att vi har något så urlagom som två barn, inte elva, tolv eller tretton. Det blir liksom aldrig ordning på nånting när vi är med i bilden. Jag tänker att det kanske beror på att hemmets matriark (eh, jag) är den kaospilot som skickligt manövrerar oss från ett stök till ett annat. Ibland blir det någon mellanlandning i någon sorts ordning, men det blir oftast ett kort stopp.

Två temperamentsfulla, närhetsälskande, vagnvägrande kolikkids, obefintliga rutiner, till synes omöjliga att införa, en ständigt stökig lägenhet som jag försöker få bukt på genom att köpa hem några praktiska förvaringsboxar till, aldrig tillräckligt med ombyte på föris, oplanerade utflykter som nästan jämt innebär blodsockerfall för tre av familjens medlemmar pga "nu är vi i skogen och klockan har passerat 13 och ingen har ätit men alla är svinhungriga och rätt otrevliga och det finns inte direkt en McDonalds runt knuten och vi tänkte inte på matsäck den här gången heller".

Det är som att jag inte är förmögen att lära av mina misstag. Jag vet helt ärligt inte hur många gånger jag inte kommit ihåg att byta Morris kissblöja och tänkt att han är lite gnällig. Ser sedan hur skrevet buktar under tajtsen och kommer på att ja, byta blöja kan vara en god idé. Och det här är ändå mitt andra barn. Med Mira var jag precis likadan.

Hur jag en lördagsförmiddag runt 10.30 tjatar engagerat får med mig klanen till Bauhaus för att två timmar senare stå på parkeringen med resten av familjen Hålögd med en smaklös kokt korv och noll inhandlade saker på grund av diverse utbrott, blodsockerfall och allmänt inspirationsbortfall (ofta på grund av de två förstnämnda faktorerna).

Eller åker in och julhandlar med barnvagn dagen innan julafton.

Varför kommer vi alltid till parken en halvtimme innan lunchtid utan att ha med lunch? Varför sover Morris bara i kvartar på dagarna? Varför kan inte jag få till ett bra förvaringssystem till alla barnkläder och grejer? Varför har jag köpt två uppsättningar regnställ i exakt samma storlek? Varför kan Morris inte börja älska vagnen? Varför kan vi aldrig få till en middag i lagom tid så vi vuxna kan äta tillsammans med Mira? Varför har vi inte matchande krukor och en jävla renskinnsfäll på balkongen utan istället solblekta platsmattor och en överdimensionerad yucapalm? Varför har inte jag ställt barnen i kö till nån särskild skola? Varför har jag inte ställt Morris i förskolekö? (det är ju oceaner av tid femton dagar kvar till han blir sex månader) Varför kan Mira aldrig sitta still? Varför är det jämt något jag glömt? Varför sa Mira "Tyke din jävla galning" till hunden nyss? Varför har jag fortfarande inte köpt vantar till Mira? Varför har inte jag smarta förvaringslådor med snacks till barn i olika åldrar? Varför har jag inte ens en vettig skötväska, trots två barn? Varför tog jag inte körkort när jag var 18?

Ja, ni hör ju. Några stilla funderingar från en lite förvirrad tvåbarnsmor. Hur har ni det där ute?

(Obs, nu låter det kanske som att hela familjens ansvar hänger på mig, trots att vi är två. Så är det såklart inte. Thank God för världens bästa Johan som är andrekaospilot med lite mer ordningsam läggning än undertecknad).