Barnen somnade på 3 minuter

...någonannanstans i en avlägsen galax. Här hos Krupa-Syllner tog det i vanlig ordning ett ljusår eller två.

Är solokvist med barnen vilket ju inte helt otippat innebär att jag även nattar dem själv. Som den personal efficiency-entusiast jag är var min ambition idag att natta dem samtidigt, trots ett helt uselt track record.

Det börjar helt orimligt lovande. Mira kurar ihop sig under sin favoritfilt och Morris intar grodposition på mitt bröst och allt är.....stilla. Jag ligger och ler för mig själv och slår små lyckovolter inombords. "Nu har det vänt" hinner jag tänka innan Mira tar ton och förklarar att jag ska hålla i hennes hand.

Jag ligger såklart helt o-optimalt till för att den övningen ska kunna genomföras utan att min armbågsled helt plötsligt ska behöva bli en kulled som kan böjas och roteras åt all världens håll. Jag gör en inte helt smidig manöver med kroppen och lyckas få fatt på Miras lilla hand som grabbar tag i min.

Där och då blir Morris påminds om det faktum att MIRA LIGGER I SAMMA SÄNG! "Mjina", ropar han glatt och min puls ökar med 300%. Fan. Stillheten är nu ett minne blott och jag svarar, ändå hyfsat lugnt, att Mira ska sova nu. "MJINA!!!" Glädjen är total och Morris slänger sig handlöst över sin systers kropp utan att jag hinner reagera.

Miras reaktion återspeglar inte direkt den glädje Morris känner i denna stund och hon vrålar ett argt "MEN MORRIS!" tillbaka. Morris låter sig inte nedslås av Miras stämningssänkande kommentar utan fortsätter att yla hennes namn och veva i luften medan jag lägger ner honom intill mig igen.

Det går ju såklart svindåligt och ångvälten fortsätter att böka runt i sängen i sin strävan efter att helst ligga ovanpå sin storasyster. Jag försöker hålla honom någotsånär på plats och Mira ber mig än en gång hålla i hennes hand.

Anatomiskt utmanad greppar jag Miras hand, föser upp Morris på bröstet och vyssjar samtidigt i tron om att det ska hjälpa. Morris ålar ner i sängen och försöker återigen kravla över mig till Mira. Jag lyfter ÄN EN GÅNG bort honom och lägger ner honom intill mig. Mira påpekar att jag inte håller hennes hand och jag lyckas deala till mig att en hand på hennes ben räcker.

Jag viskar ömsint att "nu är det dags att sova mina älsklingar" varpå Morris reagerar med att sätta sig upp och skuggboxas som en liten protestaktion. Jag lägger honom ner igen och hör att Miras andning har övergått i snarkande. One down, one to go.

Morris bökar, ålar och vevar. När hans sylvassa nagel borrar sig in i min armhåla väser jag ett pedagogiskt "NU FÅR DET VARA NOG!". Morris lägger sig ner och borrar huvudet i kudden innan han slänger sig åt sidan och fnissande ber mig att putta honom. Jag förklarar för fyratusende gången att det är dags att sova och Morris kravlar upp på mitt bröst IGEN innan han kommer på att han vill blåsa fram pruttljud på min mage.

Våra planer är inte förenliga den här gången heller och jag lägger honom på sidan i sängen, hans ansikte en halv centimeter från mitt. Efter 70 minuters insats från mitt håll somnar den lilla arvsmassan och här sitter jag nu och funderar på hur jag ska disponera återstoden av kvällen.

Efter en mycket hastig tankeövning säger jag härmed godnatt och ansluter mig till barnaskaran i sängen.