Bakis med barn | Therese Krupa

Mysbrallor, pizza och Ivanhoe. Gråväder och backhoppning. Huvudvärk.

Ungefär så långt är den internationella bakfylledagen precis så som den var innan Malte kom. Fast då hade nyårskvällen eventuellt inslag av lagad mat, strukna kläder och ett jävla röj innan man äntligen, möjligen, fick tag i en taxi nån gång på förmiddagen den 1 januari.

De senaste årens nyårsnätter (okej då, -kvällar . Vem försöker jag lura?) flyter ihop till en enda stillsam parmiddag med start kl 17 och hemgång när Malmsjö letts av scenen. Och jag har tyckt att det är helt perfekt. Wtf. Vad hände med min inre Keith Richards? Antar att han leddes av scenen när mitt atomur till son vrålade igång dagen (efter) 04.24 som brukligt. Bakfulla föräldrar eller ej, ungar don't care. Ingen mannamån, lika för alla.

Idag har vi alltså skiftsovit på soffan. Ibland var det Bamse när jag öppnade ögonen, ibland nån film med katter och hundar som pratar men mest har det varit fotboll. Jag har legat som ett lass döda råttor hela dagen och käkat rester av en kladdkaka samt under stundom drömt mig tillbaka till den ansvarslösa Keithtiden före barn, när bruset från en Treo var det enda som störde bakisfriden. Men jag hann aldrig tänka längre än så innan det gastades om nåt i matchen eller jag blev stenad med en plastgiraff och snorpussar och smälte igen.

Nu slår klockan 19.59 och jag funderar allvarligt på att gå och lägga mig, igen. Keith Richards bor verkligen inte här längre.