Att pusha eller att inte pusha, det är frågan

Ja, måhända inte frågan som precis alla ställer sig, men en fråga jag har ställt mig cirka 4 miljoner gånger sen jag blev förälder. I synnerhet som jag råkade bli förälder till hittills två (av tre) barn som inte gärna kastar sig ut och provar nya saker, tillsynes omedvetna/obrydda om omvärlden.

Det senaste året har Mira ägnat hyfsat stor del av sin vakna tid till att hjula, gå ner i brygga, lära sig göra handvolter och att stå på händerna. Hon älskar det med hull och hår. En av hennes närmsta klasskompisar går på gymnastik och vid ett tillfälle pratade jag med hennes mamma om förening och jag gjorde i samband med det en intresseanmälan till Sofia GF. Vi har pratat om gymnastik lite från och till och hon har verkat sugen, men visst, det har ju hela tiden funnits en återkommande grej: att hon vill gå med nån kompis.

Hursomhelst, nu i augusti fick jag ett mejl om att alla grupper dessvärre är fulla och att de därför inte kommer ta emot några nyanmälningar. Damn it. MEN! så häromdagen damp det ner ett mejl om att en grupp i just Miras årskull kommer att öppna med först-till-kvarn-anmälningar.

Och här gör jag väl något lite tvivelaktigt, men med goda intentioner: jag inser hur knappa dessa restplatser är så jag säger ingenting för att inte skapa någon form av förväntan åt något håll.

På lördagsmorgonen sitter jag där med manisk blick, inloggad och med pekfingret frenetiskt klickande på uppdatering av webbläsarfönstret. Prick kl 09:00 släpps platserna, jag klickar och bekräftar och jiddrar och förstår inom kort att jag har lyckats hugga en plats. Klockan 09:01 är alla platser slut.

Jag blir svinglad för att 1. Mira har fått gymnastikplats 2. Träningen kommer att äga rum i hennes skola som ligger 200 meter från oss och dessutom en bekant miljö för henne 3. Klockan 17:00 en vardag, direkt i anslutning till fritids.

PERFEKT, det fattar ju alla föräldrar som har presenterats aktivitetsförslag klockan 15:30 en skol-/arbetsdag, 27 nätta kilometer från hemmet.

Men. Och detta är ett men, det fattar jag också. Mira är inte införstådd i att jag nu faktiskt har bokat in henne på gymnastik. Utan en kompis.

När vi är själva på stan på söndagen börjar jag närma mig det hela. Ända tills dess att jag säger att jag faktiskt har anmält henne, kvittrar hon på om gymnastik och vi kollar till och med klipp på en kompis barn som går loss på trapetser och tjockmattor.

Men sen bryter helvetet löst när jag förklarar att jag liksom har anmält henne. Utan en kompis.

Alltså på riktigt är Mira sen ledsen, nervös och uppriven resten av dagen. Och jag känner mig sämre än Finland i schlagerfestivalen.

Min linje rakt genom detta drama har varit att jag vet att hon kommer att tycka om det, och att hon måste utmana sig själv lite. Jag har varit tydlig med att jag förstår vad som oroar henne, och har försökt bemöta det med såväl egna erfarenheter och möjligen en och annan anekdot.

Och det är prestationsångest och ovilja att göra saker inför folk som spökar. Jag har försiktigt lirkat och navigerat i detta minfält av känslor, och hon har fått mig att förstå var skon klämmer genom att t.ex. fråga om man kommer behöva göra en volt direkt, om det kommer vara större barn där som tittar på henne, om man måste vara med på nån uppvisning osv.

Och jag har hänvisat till den första gången Mira stod inför att rida. Vi var ute på Nyckelviken i Stockholm och hon tittade nyfiket bort mot ponnyridningen. Intuitivt visste jag att hon skulle tycka om det, jag visste att hon ville. Men väl framme vid hästen efter att ha betalat tog det tvärstopp.

Vi stod och väntade och lät andra gå före och till slut, eventuellt med en muta om en glass e.d fick jag upp henne på hästen. Motvilligt.

Men sen ville hon naturligtvis inte gå av. Fyra turer runt plaskdammen senare hade hästar blivit hela hennes värld, och nu 4-5 år senare är det oförändrat. Hon älskar att rida. Och just den här storyn har jag berättat upprepade gånger nu och hänvisat just till att man som mamma ibland bara vet vad som kommer att funka/vara roligt, och då måste man peppa sitt barn lite till att våga prova, trots att man kan känna sig lite rädd/nervös/osäker.

Och samma känsla har jag nu. Det är ju inte så att jag tvingar henne att spela cello 40 timmar i veckan. Men det känns nästan så.

Ja, jag vill ju helst att ni alla ska säga att jag gjorde rätt, men det behöver ni såklart inte göra, ehehehe. Men jag TROR fortfarande att jag har gjort rätt, men att jag nog hade kunnat hantera processen bättre, så att säga. Men nu var det lite snabba och hetsiga omständigheter också.

Jag har sagt att jag tycker att hon ska prova minst tre gånger för att sen kunna utvärdera om hon vill fortsätta. Noll press kring det. Men iallafall att hon ger det någon form av ärlig chans.

Så, ge mig nu - hur hade ni gjort? Vad har ni för erfarenheter av försiktigare barn och hur/om man ska pusha dem? Det som känns mest jobbigt hos mig är känslan av att de missar saker som jag VET att de skulle tycka vara roliga, men som de avstår från pga rädsla/nervositet. Och sen kan de gräma sig över det efteråt när de ser hur roligt andra tycker att det är/har varit. Både Mira och Morris är så ruskigt perceptiva (har alltid varit) så de är (smärtsamt) medvetna om allt runtomkring dem, vilket också gjorde dem självmedvetna väldigt tidigt.

I somras mobiliserade hon mod och höll en orm när vi var på Randers Regnskog, något hon är omåttligt stolt över idag