Att döda en surdeg | Therese Krupa

Jag fick en surdeg av min bror häromveckan, levande och bubblig och fin. Han gav mig enkla direktiv om matning och bakning och jag såg framför mig hur jag svängde ihop en enorm levain till söndagsfrullen.

Nu såg jag just den rosa kräftstjärtsburken på hyllan i köket och inser att jag har dödat degen, den har svultit ihjäl för länge sen. Allt den begärde var lite mjöl och vatten en gång om dagen, inte mer än så. Men till och med det var tydligen för svårt för en kraftigt amningsdement.

Kom då att tänka på en serie, kommer inte ihåg vilken, där en ung tjej blev gravid och skulle ta hand om ett rått ägg för att förstå hur det är att ansvara för ett barn (lite som en omodern Tamagotchi). Överallt skulle ägget med och fick givetvis inte gå sönder (känner någon igen detta? medan jag skriver börjar jag tvivla på om det någonsin funnits en sådan episod i en serie eller om det hela är ett fantasifoster?). Nåväl. Tänk om surdegen hade varit mitt test? Kära nån, då hade jag haft Prussiluskan och Barnavårdsnämnden bankandes på dörren. Jag kan dock intyga - på heder och samvete – att Mira, till skillnad från degklumpen, får mat precis när hon vill, flera gånger om dagen.

Dessutom funkar Skogaholmslimpa lika bra.