Ni vet känslan när man sitter på jobbet en måndageftermiddag efter mötesmarathon med pumpande mejllåda och man ser att telefonen ringer och det är från Miras dagis och klockan visar 15.48 och man får någon vag känsla i bakhuvudet av att 16 september så var det något som de skrev om i veckobrevet och man inser att det är ATP eller APT eller vad i självaste fan det nu heter och man inser att man är lika körd som Färöarna i VM-kvalet. Exakt den känslan.