Vi har i alla fall tur med vädret

Befinner mig på Gotland. Jag tyckte att det var dags att son och sambo fick en guidad tur på ön som gjorde folk av mig, så vi bokade denna lilla nostalgitripp redan i vintras. Och helt i enlighet med Murphys lag drabbades lillkotten av tredagarsfeber och rännskita lagom till avfärd i onsdags. Och för att toppa den mindre härliga upplevelsen med bebisdiarré på en färja åkte jag själv på nån slags kolera dagen efter. Låg som en halvtuggad majskrok och bad om nåd och nödslakt. Fick inget gehör.

Men, vi fick (tack vare snälla morföräldrar) i alla fall vara ute en kväll helt själva, Maltes pappa och jag. På vår första egna kväll sen i september var förhoppningarna höga om rena kläder, skrikfri middag, shotsrace, återse gamla vänner, dansa så inihelvete och glida hem när andra går upp. Vi skulle framförallt inte prata barn.

Well. Redan under middagen började vi prata "gamla minnen" om vår son för att lite senare stå i en untz-untz-ig bar och längtansfullt titta på mobilbilder på honom.

Vi höll oss i alla fall ute ända till 00.10, "det är faktiskt en dag imorgon också." Dock inget shotsrace, inget dansade på högtalarna och inget rajtantajtan. I något slags tyst samförstånd och allsmäktig trötthet försjönk vi sen istället i ett UR-program om regalskeppet Vasa.

Rocknroll.