Vi gör upp med jämförelsehetsen

Medan mama löser kommentarsbuggarna här på den nya sajten publicerar vi ett utdrag ur vår senaste bok "Det är inte du – det är dom":

Alla ämnena i boken (och ofta i bloggen) har en sak gemensam – de går att jämföra. Och vi gör det hela tiden, medvetet och omedvetet. Kroppar, förlossningar, barn, graviditeter, sexliv, relationer och hem.

Inte så konstigt egentligen. Så länge något är visuellt och/eller laddat lockar det till jämförelse och det visuella säljer, för vi gillar att jämföra. Och så vidare i all medial oändlighet.

Jämförelse i sig är väl inte skadligt, så länge man inte mår sämre av det. Men det är just det vi tycks göra.

Jämförandet är en blåsa på tungan, ett underkylt regn, en sten i skon. Eller ett luftburet virus som slår rot så fort vi börjat nå toppen av Maslows behovstrappa. Och det kommer tamejfan ingenting gott ur det.

Varför är det så? Vad är det som får oss att tro att alla andra lever lyckliga i alla sina dagar, månader och år? Eller åtminstone äter goda familjemiddagar i harmoni?

Additionsstress – vår tids böldpest Linda kan fem språk flytande, har pluggat utomlands och hänger ofta på glassiga ställen i jobbet. Klara avverkar marathon efter marathon och lagar all mat från grunden. Pelle satsade allt på sin app-utveckling och skrattar hela vägen till banken. Ida och hennes man byggde sitt drömhus av en gammal skola som de upptäckte under en bilsemester. Nu har de 300 varsamt renoverade kvadrat som står öppna för alla vänner och deras vänner.

ALLA ANDRA GÖR ROLIGA SAKER OCH ÄR VIKTIGA UTOM JAG. Jag kommer att dö sittandes i tv-soffan, med tröjan full av smulor och det enda som låter är ventilationen. Jag lever ett så tråkigt, förutsägbart och innehållslöst liv att ungarna kommer flytta hemifrån av ren tristess. Jag kommer aldrig att hinna göra allt det där som alla andra gör.

Men vänta nu. Det är precis det här som kallas additionsstress. Ett modernt fenomen som går ut på att våra hjärnor väljer ut det vi tycker är eftersträvansvärt i andra människors liv, och sedan bakar ihop det till en fet tårta av vad vi anser vara framgång.

Det vi inte tänker på att den här tårtan också har ett pris. Vi glömmer att Linda tappat kontakten med sina gamla vänner på grund av utlandsvistelser och jobb. Vi glömmer att om vi också lade lika mycket tid som Klara på löpning så skulle vi också fixa en mara, lätt. Vi glömmer att Pelle egentligen hellre vill renovera den där skolan och att Ida nästan var på väg att skiljas under ombyggnationen.

Allting har ett pris.

Så. Nu vet du vad addtionsstress är. Nästa gång du träffar en till synes perfekt person, andas och kom ihåg att hen kanske också skulle vilja byta liv ibland. Kanske till och med med dig.

[adSpace]