Världens. Sämsta. Föräldrar. Igen.

Och detta är helt i sin ordning, hon har verkligen all rätt i världen att tycka att vi är tvärkassa.

För, vi har nämligen gjort samma misstag tre, nästan fyra gånger nu.

Hade vi INTE tabbat oss hade vår förstfödda vid det här laget sannolikt haft en liten ask, rentav ett skrin med hennes fyra hittills tappade mjölktänder som hon stolt hade kunnat visa för omvärlden (då det givetvis är av intresse för de allra, allra flesta).

Men nu kommer det sig som så att hon har noll arkiverade tänder att stajla med. OCH HUR KAN DET DÅ KOMMA SIG?

Jo, den första tanden drog hon själv ut hemma hos farmor och farfar. Den glömdes kvar i Smålandsskogarna men farmor postade då upp tanden, fasttejpad i ett kort. Det var klart dramatiskt när vi plockade upp kuvertet som liksom hade perforerats av den vassa tanden men som ändå, tack och lov var kvar inne i kuvertet.

En stund iallafall. För sen hamnade den på köksbänken för att sedan ramla ner i en stor, välfylld papperskasse som stod intill.

Detta upplyste den tandlösas far mig om och uppmanade mig att INTE kasta påsen utan att först leta rätt på den lilla, lilla tanden.

När vi sedan plöjde igenom kassen var tanden spårlöst borta. Alltså Miras första tappade tand. Tack och lov tog hon själv inte särskilt hårt på det och någon vecka senare var det dags för ännu en tand att lossna.

Tanden placerades som sig bör i ett glas med vatten i väntan på tandfén. Hon kom, hon såg, hon arvoderade, vilket mottogs med jubel. Innan Johan glömde bort att det halvfulla glaset på köksbänken innehöll en tand, som åkte ner i avloppet, tillsammans med kaffesump och övriga restprodukter.

Och man lär sig tydligen inte av sina misstag för EXAKT samma grej har upprepats TVÅ gånger till. Sista gången så sent som igår, och då hann inte ens tandfén dyka upp. Jag fick förtroendet att dra ut tanden igår morse innan skolan. Jag la den sedan i ett vattenglas som placerades på köksbänken. För att ett par timmar senare upptäcka att den vid det här laget välstädade köksbänken EJ bar spår efter ett vattenglas med en tand i.

Min första tanke var att jag - ok, varning för känsliga läsare - hade råkat dricka upp den, för det stod ett likadant glas med vatten i som jag druckit ur på köksbänken, men mja, jag tror jag hade märkt det.

Och då kvarstår ett alternativ: att glaset har tömts och stuvats in i diskmaskinen, precis som om det voro ett vanligt glas.

Efter hyfsat omfattande krishantering lyckades vi övertyga Mira om att tandfén ABSOLUT kommer att komma ändå, och att hon till och med kanske är extra bussig nu när tanden har hamnat på villovägar.

Efter några tårar (Miras) och översvallande dåligt samvete (föräldrarnas) förlikade sig tösabiten med situationen och vi borde ha ägnat återstoden av kvällen åt att leta mynt i hushållet som små (Krösus) sorkar, men det insåg vi i morse att vi OCKSÅ hade glömt. Tack och lov hade Mira också tankarna på annat håll så vi har fortfarande möjlighet att förmildra fadäsen, men nu måste vi kompensera ordentligt, känner jag.

Fyra bortslarvade tänder. Det ger inte många föräldrapoäng alltså.

Denna framtand, bland andra, är för evigt borta.