Varför vi skriver den här bloggen

I intervjuer har Tessan och jag fått frågan om varför vi skriver den här bloggen. Och så här var det: från början var det bara för att berätta om allt tok vi fick vara med om som nyblivna mammor. Vi ville servera det ack så prövande men åh så hjärtliga nya liv vi fick på köpet, på ett underhållande och trösterikt sätt, så gott vi kunde. Det gäller fortfarande.

Men med månaderna som gått och kommentarerna som följt har vi sett att det finns ett behov av att läsa om ett föräldraliv som är oretuscherat och framför allt tillåtande. För det är så märkligt, när vi får barn verkar piskan på oss själva hårdna än mer och göra föräldraskapet till ännu ett mästerskap i våra liv som man bara kan vinna genom att vara så präktig att Prussiluskan bleknar. Jag har då aldrig i mitt 34-åriga liv varit med om ett tillstånd/fas/skola/evenemang/jobb där det har radats upp så många rätt och fel. "Jag skulle då aldrig ha pälsdjur nära mina barn", "usch, hur kan hon låta mormor sitta barnvakt när X bara är 6 månader", "hur kan man äta snabba kolhydrater i närheten av sina barn, hujedamig."

Ungefär så, ni hajjar.

Tänk efter, om en ny person på ditt jobb glömmer diska ur sin kaffekopp eller till exempel fyller i ett papper lite fel, läxar du upp eller hjälper du honom/henne tillrätta då? Finns det kanske fler sätt att fylla i pappret som du kanske inte tänkt på? Kan disken vänta till imorgon?

Just det. Det är egentligen helt sjukt hur många vässade pekpinnar det smälls med sen man fått barn. Därför hoppas vi att den här bloggen känns lite som en fristad, fylld av fadäser men befriad från moralkakor, för den ska så förbli. Jag tror att alla morsor, farsor, samhället och inte minst ungarna gynnas av att vi gör ett bål av de där pekpinnarna och låter dem bli till nyttig fjärrvärme istället.