Ut med trollen! | Therese Krupa

För ett tag sen berättade en kompis till oss om en tjej som sa att månaderna efter hennes dotters födelse varit hennes livs allra lyckligaste. Kompisen, som hade haft en supertuff bebisstart med kolik bland annat, var självklart glad för hennes skull men sa sen lite halvdämpat och mycket försiktigt att "så kände inte jag, inte till en början i alla fall". Tyst och tveksamt, som om hon talade om ett brott hon hade begått.

I så fall är vi också brottslingar. Och även Lisa, Åsa, Helena, Kajsa, Margareta, Jennie och alla andra tusentals exempel där ute som känt någon sorts skuld eller skam över att inte kunna carpe that fucking diem när allt är nytt och kaotiskt. För att inte tala om alla Tomas, Anders, Mats och Kalle som också fick vänta på att de där otroliga lyckobubbelkänslorna skulle infinna sig. Ibland är det alldeles för lätt att tro att man är den enda i hela världen som inte har något skimrande Hipstamatic-moment att delge omvärlden.

Den här bloggen hade inte funnits om allting bara hade varit cupcakes och fågelkvitter jämt. Framför allt hade vi inte haft några läsare. Så en gång för alla: det finns inte en förälder där ute som aldrig har legat vaken om natten och tvivlat på sig själv, oavsett vad de säger eller skriver på Facebook.

Prata om det, så kommer lyckobubblet av sig självt. Troll spricker som bekant i solsken.