Upprepade middagsfiaskon

Middagarna hemma hos oss blir sällan den harmoniska, gemensamma stund där man pratar om framtidsplaner, det politiska världsläget, hur man kan plastbanta hemmet eller vad fan civiliserat folk nu pratar om vid matbordet.

Vi pratar/väser/mumlar/vrålar om tre saker vid matbordet:

Att barnen ska sitta still på stolen och inte åla, kravla, studsa, klättra, böka, dansa eller försöka förånga alternativt pulverisera sig själva Att de ska äta Vem som ska sitta var (Mira och Morris är inne i en (ändlös?) period av extrem mammighet där de hela tiden tävlar om vem som ska sitta bredvid mig) Som en konsekvens av punkt 1 kan vi ibland glida in på ett kommunikativt sidospår:

4. Att aktivt försöka att inte välta saker som ett resultat av ett spontant och ofta ryckigt rörelseinfall.

Vad gäller mattjatet har vi ändå blivit klart mer chill. Äter de inte så äter de inte, vi skulle ju aldrig tvinga dem. Men vi när fortfarande en liten förhoppning om att vi i alla fall ska kunna sitta tillsammans en stund och prata lite. Men även det går åt helskotta 19 gånger av 20 med två avkommor som mer än något annat i livet älskar att springa/hoppa/klättra/studsa/rulla/röja/böka/stöka. De är, med undantag för när de är helt nyvakna, i ständig rörelse. Och eh, när de sover, rimligtvis. Men de få, få gånger vi får till lite soft middagshäng är det ju superhärligt.

Men nu börjar vi ge upp inför detta. Jag vet inte OM, än mindre HUR vi skulle kunna få till en trevlig middagsstund med dessa förutsättningar? Hur gör ni andra? Och då menar jag framförallt ni som också har väldigt aktiva barn? Jag vill inte hålla på och bestraffa och hota, och jag vet inte heller om belöning i det här fallet är rätt väg att gå. Jag tänker också ofta på en sak som jag tror att psykologen Malin Bergström har skrivit/sagt: att vissa situationer är helt enkelt för svåra för ett barn att hantera (vad detta är varierar ju givetvis). Vissa element måste elimineras, det handlar inte om illvilja från barnets sida, det handlar bara om en alltför prövande situation. Istället då för att stånga sig blodig för att få det att funka, kanske man helt enkelt får vänta till mognad och/eller mottagligheten har infunnit sig.

Vad säger er erfarenhet? När det liksom inte biter att upprepade gånger förklara (och eh förmana) vad som gäller vid matbordet?