Till dig | Therese Krupa

...som sitter där i solkigt amningslinne med din lilla nykläckta marsipangris i famnen och undrar vad du givit dig in på. Till dig som med värkande trötthet vacklar ut i köket och gör välling varje natt. Till dig som gråtit så mycket över något du aldrig trodde du skulle gråta över. Till dig som önskat att din egen mamma eller pappa strukit dig över håret och tröstat dig där du sitter. Till dig som fortfarande tror att det alltid kommer vara så här.

Dig vill vi krama om och säga det ordnar sig med trygg röst. Du kan få snora mot våra insnorade axlar eller svära precis hur mycket du vill. Du kan få berätta precis hur det känns när "alla andra" påstår att deras barn typ strukit sina egna kläder och plockat ur diskmaskinen sen födseln.

Vi skrattar inte åt dig när du säger att det är nåt fel på dig eftersom du inte alltid längtar hem efter jobbet. Du kan ohämmat få berätta om hur det var när alla före-födseln-löften som att "mitt barn ska aldrig få äta socker" snabbt smulades sönder i kapp med Muminkexen i baksätet.

Du kan få berätta om de gånger du hållit tillbaka inför barnlösa bekanta för att inte verka otacksam, trots att du bara ville få fram att det inte alltid är rosigt, det här livet heller. Du kan tryggt få erkänna att du inte förvandlades till den där Odd Mollyklädda bakande supermorsan som du trodde att du skulle bli, eller att du faktiskt vill vara hemma på heltid resten av livet och bara snusa in bebisdoft. Du kan få säga att du hittat hem. Du kan faktiskt få säga stolt att detta är det bästa du gjort.

Vi tror dig. Tack för att du läser.