Tessan på Malou efter 10!

Hur mycket kan man förvänta sig av dem? Och, hur mycket får de lägga sig i? Får de uppfostra eller ska de bara vara sköningar med en massa godis i sina gömmor?

För egen del har vi ett riktigt drömläge. Mina föräldrar är båda 70+ och bor på 10 minuters promenadavstånd från oss. Johans föräldrar är knappt 60 och bor utanför Tranås där de har får, kossor, höns, katter, hundar och – mycket viktigt – en fyrhjuling.

Mina päron hämtar 1-2 gånger i veckan. Inte för att vi egentligen behöver, men för att de vill. Vid 15-rycket hämtar de barnen på föris och så plockar vi upp dem cirka 2 timmar senare. Sen kan de rycka in och göra punkthjälteinsatser, t.ex. om en Ikea-tripp med kidsen känns för psykprövande, eller om jag och Johan vill ha nån timme på tu man hand.

Guldläge, jag är 10000% medveten om det.

Hos Malou pratade vi lite om hur mycket man kan lägga sig i hur ens föräldrar är med barnen. Och vi landade i ekvationen – ju mer mor-/farföräldrarna hjälper till, desto mindre kan man komma med krav. Om de ger, då får man själv släppa till. Men, det gäller ju självklart inte om det finns nåt som är dysfunktionellt i relationen.

Vi har nog också varit väldigt förskonade från friktion och konflikter i barnens och våra mor- och farförälderrelationer. Det ENDA vi har tjafsat om är att jag tycker att mina päron är lite väl frikostiga med sötsaker. Och då är jag inte ens särskilt anal. Men det blir ju en del godis och glass, alltså (HINT, HINT, MAMMA OCH PAPPA! <3).

Vi surrade även på lite om huruvida man kan ha förväntningar eller krav på själva umgänget. Alltså, bör ens föräldrar ta dem på utflykter, hjälpa till med läxläsning osv. Där är jag också väldigt kravlöst inställd. Jag tänker att de får ägna sig åt det de själva tycker är kul att göra med kidsen. Jag vet att pappa är lite mer undervisningsorienterad och gärna bollar mattetal med Mira, medan mamma Jesper Juular runt och leker och ”bara är”.

Men i övrigt tänker jag att våra föräldrar om några, som på båda sina håll har fostrat fyra barn vardera, är fullt kapabla att ta hand om våra små avkommor. Sen tror jag att jag är tacksam bara av själva grejen att våra barn får ytterligare anknytningspersoner som älskar dem så in i bängen. Som har lugnet och tålamodet att utforska och göra de saker man själv kanske inte alltid mäktar med. Jag har när jag tänker efter haft noll förväntningar på dem över huvud taget när det kommer till barnbarnen. Förmodligen för att jag själv aldrig haft någon direkt relation till varken mor- eller farföräldrar. Min mormor gick bort långt innan jag föddes och morfar träffade jag bara vid enstaka tillfällen. Och mina farföräldrar har bott i Polen och där har förutom distansen, även språket varit en barriär.

Carin Götblad var väldigt tydlig med att hon tycker att man som mor-/farförälder bör ta ansvar och vara högst engagerad i sina barnbarn. Att man själv får ge upp en del av ens intressen till förmån för barnbarnen (hon berättade till exempel att hon slutat rida, gått ner i arbetstid, och nu sagt upp sig helt, om jag inte missförstod?) Och jag tycker såklart att det är jättefint på många sätt, MEN, samtidigt skulle jag inte klandra mina föräldrar det minsta om de ba’ tjadå, nu drar vi till Italien och dricker vin och chillar såhär på ålderns höst. Eller det tror jag inte? Det kanske är lätt för mig att säga som har det så bra? Men jag tänker att om det är något man verkligen unnar sina föräldrar, efter att ha tagit hand om sina egna barn i ett par decennier, så är det ju vila, ro och egentid.

Eller vad säger ni? Hur ser era konstellationer ut? Funkar det fint eller inte? Kan man ställa krav?

KLIPPET HITTAR NI HÄR!